318 ningen omnämnda responsaverksamhcten samt genom fångförteckningsgranskningen kontrollera den militära rättskipningens lagenliga handhavande.®® Krigshovrätten fasthöll vid de synpunkter den uttryckt ett decennium tidigare genom att nu tillbakavisa beredningens påstående att Krigshovrättens sammansättning inte lämnade den garanti för militärmålens lagenliga behandling, som måste finnas hos en överdomstol och som dikterat lagberedningskravet på ökat inflytande för lagfarenheten. En förändring av Krigshovrätten i den av Nya lagberedningen förslagna riktningen kunde kanske från uteslutande juridisk synpunkt förefalla önskvärd, framhöll Krigshovrätten, men stred dock »helt och hållet mot den militära uppfattningen med dess berättigade krav, att inommilitärdomstolarna det militära elementet bliver så starkt representerat som möjligt». En sammansättning av domstolen efter beredningsförslaget skulle därför »helt visst kraftigt bidraga till minskandet av den prestige, Krigshovrätten för närvarande åtnjuter hos militärståndet, vilken prestige med skäl anses såsom ett av de viktigaste medlen till disciplinens upprätthållande». Krigshovrätten bekände sig fortfarande till doktrinen, att en militär domstol definitionsmässigt var »en domstol, där militär pluralitet är rådande». Garantier måste därför skapas för att säkerställa det militära majoritetsinflytandet. Denna garanti uppfylldes inte genom beredningsförslaget: Krigshovrätten skulle nämligen vid en militär ledamots frånvaro komma att bestå av endast två militära ledamöter och två civila, dvs. förlora sin viktiga militärdominans. Lagberedningsförslaget skulle m.a.o. resultera i att Krigshovrätten under vissa förhållanden kunde förlora karaktär av krigsdomstol. En minskning av militärinflytandet antogs därför av Krigshovrätten komma att förslappa disciplinen och öka besvärsmålens antal. Svea hovrätt undvek som tidigare de principiella frågeställningarna och pekade i stället i första hand på de praktiska svårigheter för domstolens arbetsförhållanden, som skulle bli följden av beredningsförslagets förverkligande. Svea hovrätts arbetskapacitet tillät inte med tilldelade resurser den ytterligare belastning, de militära överinstansmålen förväntades dra med sig.®- Hovrättens president Nils von Steyern var ytterst angelägen att värja sin domstol för ytterligare arbetsbelastning. Med hänsyn till sin ståndpunkt i frågan tolv år tidigare kan detta synas självmotsägande. I ett nu förkommet förslag, som tillställdes lagberedningsordföranden Annerstedt i början av 1894, förefaller han tvärtom ha lagt ringa eller ingen vikt vid de principiella synpunkter han fört framsom justitieminister. För •'’® Krigsfiskalen G. Berencreutz t KHR23.8.1 S93, bil. Prop. 1894: 7 s. 25 ff. ■'>1 KHR t KM 10.10.1893, bif. Prop. 1894: 7 s. 20 ff. Svea hovrätt t KM5.10.1893, bif. Prop. 1894: 7 s. 36 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=