317 samheten. Nya lagberedningen ville emellertid hålla möjligheten öppen att förena advokat- och krigsfiskalsämbetena vid en sammanslagning av Svea hovrätt och Krigshovrätten.'*^ Lagberedningsförslaget remitterades av Kungl. Maj:t för utlåtande till Högsta domstolen och de institutioner, som främst berördes av den föreslagna nya organisationen, Krigshovrätten och Svea hovrätt. Krigshovrättens yttrande byggde till stor del på ett av krigsfiskalen Gustaf Berencreutz uppgjort memorial. Berencreutz förutsatte att behovet av militära specialdomstolar skulle kvarstå även i framtiden. Det funnes heller inga bevis för att Krigshovrätten vanskött sin uppgift att vårda den militära rättskipningen och upprätthålla den goda disciplin, som var krigsmaktens oundgängliga livsvillkor. En förändring utifrån rättssäkerhetsmässig eller disciplinär synpunkt vore därför enligt krigsfiskalens mening obefogad. Bortsett från den komplikation med inkongruens mellan instansernas sammansättning, som skulle följa genom lagberedningsförslagets realisering, talade emellertid ytterligare ett skäl för den militära sakkunskapens behållande i majoritet på överinstansnivån. Erfarenheten hade nämligen enligt Berencreutz visat, att krigsrätternas rättskipning skedde med påfallande osäkerhet. Nöjaktig utredning åstadkoms ofta inte alls av den för lagkunskap vanligen främmande åklagaren eller den av rättegångsverksamhet oerfarne auditören. Berencreutz fann därför en reform av underrätterna mera behövlig än en omorganisation av Krigshovrätten, särskilt som auditörsinstitutionens ställning ingalunda stärkts efter den nya härordningens antagande, och bland krigsmän den uppfattningen ofta fick göra sig gällande att det vore indisciplinärt att överklaga en av krigsdomstol fälld dom. Från juridisk synpunkt framstod överinstansmålen inte så komplicerade att Krigshovrätten var i ofrånkomligt behov av ökad juridisk sakkunskap. I likhet med överste Falk i Första kammaren tillmätte Berencreutz alla ekonomiska kalkyler i samband med krigshovrättsfrågans lösning ringa värde i jämförelse med de »alltför viktiga intressen» Krigshovrätten var satt att bevaka. Antalet mål hade dessutom, efter vad erfarenheten redan visat, stigit efter genomförandet av det urtima försvarsbeslutet, främst som en följd av den ökade rekryteringen av svårdisciplinerat, värvat manskap. Sin egen syssla som krigsmaktens högste åklagare fann krigsfiskalen väl försvara en självständig ställning och inte möjlig att förena med advokatfiskalsämbetet i Svea hovrätt på sätt som föreslagits av Nya lagberedningen. Utom omfattande insikter i militär lagstiftning, som inte kunde förvärvas utan specialstudier, förutsattes krigsfiskalen vid behov själv verka för förändringar i den militära lagstiftningen, utöva den av beredA.k. s. 36 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=