315 ledamot av Högsta domstolen att praktiska hinder saknades för att behandla krigsmål i en domstol med lagfaren majoritet. Militära uppfattningar hade enligt Leijonhufvud aldrig förbisetts av Högsta domstolens justitieråd, samtidigt som Högsta domstolens militära ledamöter naturligtvis i juridiska och formella frågor underordnat sig den juridiska sakkunskapen. Leijonhufvud hyste därför ingen betänklighet mot att avskaffa Krigshovrätten och överlämna dess arbete till Svea hovrätt. Högsta domstolen hade visserligen haft stor hjälp av de utredningar som verkställts av Krigshovrätten, men samma utredningar antog Leijonhufvud säkerligen kunna göras även av Svea hovrätt.'*^ Därmed hade den militära rättsprincipen par preference öppet ifrågasatts t.o.m. av en general i högsta militära domarposition. Att Leijonhufvuds ställningstagande emellertid varken var representativt för militärer eller jurister kommer att framgå av framställningens fortsättning. 4. Domstol för vinnande av disciplin eller domstol för vinnande av rättvisa} I samband med krigshovrättsförslagets behandling och adactaläggning vid statsrådssammanträdet i december 1882 skisserade von Steyern även ett alternativt förslag till organisation av krigsöverdomstolen. von Steyern aktualiserade på nytt den av Rhodinska kommittén avvisade tanken på särskilda distriktskrigsrätter i Krigshovrättens ställe. Under förutsättning att det av Posses regering tilltänkta härordningsförslaget bleve förverkligat, skulle högre befäl koncentreras till förbandens förläggningsorter i en utsträckning, som undanröjde alla svårigheter att inom varje militärdistrikt inrätta särskilda krigsrätter med besättning av högre officerare. Dessa »distriktskrigsrätter» kunde därför genom sin sammansättning och utan rubbning i de militärprocessuella grunderna träda i Krigshovrättens ställe. I motsats till Krigshovrätten behövde distriktskrigsrätt ingen fast organisation, vilket gjorde distriktskrigsrättsalternativet ekonomiskt fördelaktigt. Genom sin sammansättning skulle dessa krigsrätter sist och slutligen tillgodose den militära processrättsdoktrinens centralaste krav.'*'* Då Nya lagberedningen avlämnade delförslag till en ny militär rättegångsordning i april 1893, avstyrkte beredningen emellertid distriktskrigsrättsidén och intog en ståndpunkt som i huvudsak förfäktats även av den Rhodinska kommittén: Varje distriktskrigsrätt skulle få handlägga så få mål per år, att dess ledamöter och åklagarpersonal inte hann tillägna sig grundligare militär rättegångserfarenhet. Från ekonomisk synpunkt var distriktskrigsrättsidén inte heller så invändningsfri som tidigare gjorts FK 1893 7: 17 ff. StPJD 29.12.1882. RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=