314 toriskt behövde sålunda ingen tvekan råda om krigsmaktens utformning under den närmaste framtiden. Till riksdagen 1893 motionerade Hans Andersson i Nöbbelöf, en av lantmannakaderns mest temperamentsfulla vedersakare av den militärbyråkrati som drivit fram den urtima försvarsordningen, om Krigshovrättens sammanslagning med Svea hovrätt. Nöbbelöfs syfte var alldeles klart att bringa Alins formella invändningar mot föregående års statsutskottsbetänkande att falla. Nöbbelöf anförde att Krigshovrätten endast fällt 16 utslag under hela 1891 och att Svea hovrätt efter förstärkningen med en sjunde division säkert kunde överta Krigshovrättens arbete. Motionen var uteslutande statsfinansiellt motiverad. Någon kritik mot Krigshovrättens rättskipning framfördes inte. Statsutskottet kunde naturligtvis inte göra annat än tillstyrka en motion, som till sitt främsta mål hade att försvara utskottets eget ställningstagande från föregående år. Utskottet hemställde om bifall till äskade anslag till Krigshovrätten på villkor att proposition om domstolens indragning eller ombildning avlämnades redan till nästa riksdag.^^ Kamrarna biföll utskottets hemställan, Första kammaren dock först efter votering med 85 röster mot 21. Riksdagen begärde således av Kungl. Maj:t ett förslag till lösning av överdomstolens organisation ommöjligt redan till 1894 års riksdag.'^- Förstakammardebatten är ur en synvinkel särskilt intressant genom att ett par framstående representanter för den högre militära rättskipningen visade sig äga divergerande uppfattning om vådan av övervikt för lagfarenheten inom de militära domstolarna. Krigshovrättsledamoten och översten Helmer Falk pekade på militärmålens oerhörda komplexitet för att i någon mån förklara det stora behovet av en självständig militär överdomstol, trots att domstolen endast avkunnat sexton utslag under hela 1891. Bortsett från att den militära majoritetens slopande i överdomstolen men bibehållande i underrätterna kunde rubba krigsmännens »opinion om likhet inför lagen», fann Falk den militära sakkunskapens oumbärlighet vid bedömning av krigsrättsmål helt obestridlig. Falk antog att den urtima försvarsordningen skulle resultera i en betydande ökning av subordinationsbrotten inte endast som följd av den ökade övningstiden utan framför allt beroende på ökningen av antalet värvade soldater; dessa skulle säkert sörja för att det inte uppstod brist på krigshovrättsmål. Domstolens driftskostnader tillmätte Falk ringa betydelse i jämförelse med domstolens viktigaste uppgift: att upprätthålla den disciplin som utgjorde krigsmaktens livsluft och livsnerv, »således ett statsintresse av största vikt». I motsats till överste Falk anförde däremot generallöjtnant B. A. Leijonhufvud på grundval av den erfarenhet han vunnit under 12 år som militär MAK 1893: 76, SU 3: 3 ff. *- FK 1893 7: 13 ff, AK 1893 7: 35, Riksdagens skrivelser 1893: 35 s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=