311 troende i ett år samt uteslutande från vidare tjänst inom krigsmakten. Grönhagen hade anklagats för att ha olovligt tillgripit två ark sandpapper till ett uppskattat värde av fem öre ur en annans logementsskåp med hjälp av en dyrk. Krigsrättens utslag fälldes ej enhälligt, men auditören avgav votum som majoriteten. Grönhagen ingav den 2 februari 1886 underdånig ansökan om nåd, varför Nedre justitierevisionen fyra dagar senare rekvirerade handlingarna i målet. Dessa ankom dock inte till revisionen förrän den 8 mars. Fyra dagar senare erhöll Grönhagen genom nåd befrielse från både resterande straffarbete och förlusten av frejd.^^ Justitiekansler Leijonhufvud fann vid sin genomgång av målet Grönhagens förbrytelse vara av så ringa beskaffenhet att den inte kunnat rubriceras som grov stöld men väl föranleda disciplinär bestraffning. Något uppsåt att stjäla hade aldrig kunnat påvisas hos den tilltalade, fastslog justitiekanslern. Krigsrättens protokoll visade dessutom att ingen kärande framställt skadeståndsanspråk. Inte heller hade väbeln yrkat ansvar för stöld. Detta till trots hade krigsrätten avkunnat domslut som om sådana yrkanden var framställda. Krigsfiskalen väckte därför åtal för fel i domarämbete mot de krigsrättsledamöter som bidragit till domslutet, dessutom mot auditören för tjänstefel vid expedieringen av utslagshandlingarna till Nedre justitierevisionen.-® Krigshovrätten friade emellertid de tilltalade på alla punkter utom i fråga om auditörens expeditionsfel. Sina inför Krigshovrätten framställda anspråk på skadestånd fick Grönhagen inte tillgodosedda. Domstolens lagfame ledamot, krigshovrättsrådet M. Armfelt, reserverade sig dock mot Krigshovrättens utslag.^^ Hedin begärde, för den händelse att mot förmodan ett halvt århundrades utredningsarbete angående Krigshovrättens försvinnande inte skulle leda till domstolens indragning, att man utan dröjsmål i varje fall borde skrida till en sådan ombildning av Krigshovrätten, att den kom att bestå av endast lagfarna ledamöter, »till vilkas biträde, för upplysningars meddelande angående speciellt militära ämnen, militärpersoner ju kunna förordnas. Den ökade kostnad, som härav skulle föranledas, får ej väcka någon betänklighet, när det gäller människors, låt vara ’simpla artilleristers’, väl och ve».^® Redan vid nästa riksdag återkom Erickson i Bjersby med en ny motion om Krigshovrättens slopande. Erickson utgick från 1885 års revisionsutMAK 1887 A: 130. Motionen behandlades i utskott och kamrar samtidigt med Bjärsbys. Handlingarna i det Grönhagenska målet bifogades motionen i transumt. JK C. Leijonhufvud t krigsfiskalen H. Tauvon 8.5.1886 med åtalsinstruktion, bil. krigsfiskalens memorialsamling 1886, RA. 27 MAK 1887 A: 130. 2« Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=