310 3. Undermineringen av den militära domstolsdoktrinen —mera ett hänsynstagande till statliga besparingsbehov än rättssäkerhetsöverväganden Efter detroniseringen av von Steyerns förslag till ny militär överrätt hade riksdagen tills vidare endast att fortsätta anvisningen av driftsmedel till Krigshovrätten.-® 1884 utnämnde Kungl. Maj:t emellertid ordinarie innehavare av krigshovrättsrådsämbetet, vilket stred mot 1882 års statsrådsbeslut att endast besätta uppkommen ledighet på domstolens fasta tjänster med tillförordnade tjänstemän. Kungl. Maj:t ansåg sig inte längre kunna försvara en ordning vid domartjänsters tillsättning som dels innebar att innehavaren kunde förflyttas efter administrativt beslut dels var stridande mot konstitutionella regler.-^ Tillsättningsbeslutet kritiserades emellertid av 1884 års statsrevision, vilken fann förfarandet stridande mot den goda intention som deklarerats genom statsrådsbeslutet två år tidigare.^- Revisionsanmärkningen påverkade emellertid inte riksdagens anslagsbevillning till Krigshovrätten för vare sig 1885 eller 1886.-^ Följande år motionerade emellertid O. Erickson i Bjersby, en av lantmannapartiets sparsamhetsivrare och antibyråkrater, om Krigshovrättens indragning. Statsutskottet avstyrkte motionen genom hänvisning till de svårigheter för motionens förverkligande som framkommit under de 1882 slutförda utredningarna. Men utskottet var angeläget att få frågan frikopplad från allt samband med försvarsfrågorna i övrigt. Kungl, Maj:t borde därför framlägga ett nytt lösningsförslag. Utskottslinjen blev även riksdagens.^'* Under riksdagsåret 1887 hade även Adolf Hedin med lika lite framgång som Erickson i Bjersby tagit upp frågan om Krigshovrättens indragning men i motsats till Bjersby framställt reformen som önskvärd med hänsyn till den risk för rättssäkerheten, som följde av domstolens sammansättning. Allt detta tal om Krigshovrättens obehövlighet och tyngd på statsbudgeten vägde lätt vid jämförelse med det faktum, att domstolen var direkt skadlig för den militära rättvisans skipande, menade Hedin. Hans framställning var direkt förorsakad av ett rättsfall från Svea artilleriregemente. Den 4 november 1885 hade regementets krigsrätt dömt den 19-årige artilleristen C. W. Andersson Grönhagen för grov stöld till straffarbete i sex månader och femton dagar, förlust av medborgerligt för- -» SU 1883: 6 s. 5 f; FK 10: 12; AK 9: 5; SU 1884; 8 s. 9 f; FK 10: 35; AK 11: 17. StPJD 1.8.1884, RA. -- Revisionsberättelsen 1885 s. 19 ff. SU 1885: Sas. 16, FK 11: 20, AK 13: 31; SU 1886: 6 s. 5, FK 8: 3, AK 8: 18. MAK 1887 A: 67, SU: 14 s. 9 ff; SU 1887 B: 2 s. 8, FK 4: 10, AK 4: 20. Jmf. även S. Carlsson i SBL 14, art. O. Erickson i Bjärsby.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=