309 tjänstegraderna av armén och flottan». Hittills hade det enligt Olivecronas mening ansetts nödvändigt att just för den stränga disciplinens bevarande behandla krigsmäns förbrytelser inför särskilda domstolar, i vilka både militär fackkunskap och sorgfällig omvårdnad om krigsmaktens anseende tillgodosågs genom militär domarmajoritet. Denna majoritet kunde enligt Olivecrona alltid göra den inommilitärståndet rådande uppfattningen gällande beträffande en mängd överträdelser och förseelser, vilkas rätta bestraffande sammanhängde med upprätthållandet av god disciplin. »Den egendomliga ställning, som krigsmakten inom samhället måste intaga, har med nödvändighet framkallat exceptionella lagar och domstolar för krigsmän», förklarade Olivecrona. »Av nyss nämnda orsaker och för att i krigsmäns ögon förläna dessa domstolar en större auktoritet, har man vid domstolarnas organisation just iakttagit, att till domare över militärens förhållande i tjänst och vid handlingar, som kunna menligt inverka på krigsmäns anseende, huvudsakligen insätta militärer. Detta iakttagande har ock inom militärståndet förlänat åt krigsdomstolarna ett förtroende vid rannsakning och dom i krigsrättsmål, vilket förtroende säkerligen icke bör rubbas, ett förtroende, som, i sin män, utan tvivel fortfarande bidrager till upprätthållande av den inomkrigareståndet så maktpåliggande goda disciplinen.» I en domstol som Svea hovrätt skulle den rättssökande krigsmannen däremot endast se en allmän domstol i andra instans med ett par för tillfället insatta militärer, men inte någon krigsdomstol.^" Det kompakta motståndet mot domstolsförslaget från samtliga remissinstansers sida gjorde naturligtvis en proposition på förslagets grund helt otänkbar. Möjligen låg i Högsta domstolens remissvar även ett politiskt ställningstagande mot »lantmannaministären» Posse och särskilt mot dess justitieminister von Steyern, vars kapacitet som lagstiftare var omtvistad t.o.m. inomregeringskretsen.^® Vid ett statsrådssammanträde den 29 december 1882 bedömdes förslaget orealiserbart efter den kritik som kommit det till del frän de tre remissdomstolarna. Bland de skäl som anförts mot reformförslaget fann von Steyern åtminstone ett förtjäna särskilt avseende: inkongruensen mellan de olika instansernas representation av militära domstolsledamöter, vilket möjligen kunde till men för disciplinen väcka föreställning om bristande likhet inför lagen. Omorganisationen av krigsdomstolsväsendet fick emellertid endast anses som fallen för tillfället. För att underlätta Krigshovrättens indragning beslöts vid statsrådssammanträdet att endast låta besätta uppkomna vakanser i domstolen med tillförordnade ämbetsinnehavare.^® Ibid. 1** Jnif. t.e.x. ecklesiastikminister C. G. Hammarskjölds dagbok 18.6.1882, F 861 ck: 1, UUB. Av de sju granskande justitieråden hade Carleson fällts som justitiestatsminister av lantmannapartiet 1875 och Almqvist funnit för gott att lämna justitieportföljen till von Steyern efter De Geers demission 1880. StPJD 29.12.1882, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=