308 ligt, om en av civila domare behärskad överkrigsrätt upphävde av honom ålagda disciplinstraff, vilka grundats på skäl, som endast var möjliga att bedöma från militär synpunkt. Det effektiva disciplininstitutet skulle därigenom komma i vanrykte, och det främsta krigstuktsbevarande medlet undanhållas befälhavarna. Utifrån samma grundsyn kunde Krigshovrätten även uttrycka meningen, att domstolens prestige i krigsmännens ögon sammanhängde med den militära rangen hos domstolens ledamöter. En generalsperson, en överste och två regementsofficerare manade en krigsman till större lydnad än någonsin en utvidgad representation av allmän lagkunskap och lagfarenhet.^^ I Högsta domstolen utsattes lagremissen för en lika hårdhänt behandling som i Krigshovrätten. Endast ett av de i remissarbetet deltagande sju justitieråden, von Segebaden, avstod frän att fästa sin mening i en särskild protokollsdiktamen. De övriga sex, Wedberg, östergren, Olivecrona, Rabe, Carleson och Almqvist, motsatte sig förslagets förverkligande i mycket bestämda ordalag. Den nya hovrättsorganisationen ansågs inte komma att ge statsverket någon större besparing. Mot den inkongruenta sammansättningen av krigsdomstolarna i första och andra instans riktades kritiken att underlydande kunde bibringas föreställningar ombristande likhet inför lag mellan officerare och underbefäl-manskap. Den militära fackkunskapen ansågs allmänt inom Högsta domstolen vara lika välbehövlig i krigsöverdomstol som i krigsrätt, eftersom båda instanserna måste döma efter en mängd arbiträra straffstadganden i SLK, vilkas tillämpning skiftade efter olika yttre militära omständigheter. Fruktan för en härsmakt utan disciplin utgjorde alldeles klart i justitierådens ögon den främsta stötestenen för lagförslaget. Justitierådet Carleson var ytterst obenägen att låta bedömningen av de disciplinära kraven bero på partsbevisning inför rätta. Carleson liksomkollegorna Wedberg, Olivecrona, östergren och Almqvist menade att omedelbar fara förelåg för disciplinens upprätthållande, så snart den lagfarna majoriteten i överrätten kunde desavouera den militära fackkunskapens mening i disciplinfrågor. Disciplinen antogs i stället effektivt säkerställas om även officerare finge svara för sina fel inför egna militära förmän eller överordnade.^® Av de i remissarbetet deltagande justitieråden hade Knut Olivecrona givetvis särskild anledning att åter penetrera det disciplinproblem han tidigare så ingående behandlat. Han var först och främst benägen att se frågan om Krigshovrättens omorganisation från »en högre synpunkt, nämligen med avseende på det viktiga statsintresse, vilket kräver upprätthållande av en sträng och allvarlig krigstukt bland såväl de högre som de lägre '5 A.k. s. 16 ff. HD:s lagprot. 30.10.1882, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=