307 egenskap att vara strängare än allmän strafflag, en svårutrotlig föreställning, att civilpersoner, som sattes att bedöma militära förbrytelser, såg dessa brott 1 mindre stark dager än militära domare. Krigshovrätten drog därför slutsatsen, att »manskapet skulle till följd härav för det första icke betraktaSvea Hovrätt, såsom krigshovrätt annorlunda, än som en allmän domstol, den där trätt i stället för en avskaffad krigsdomstol. För det andra skulle det tro förändringen vara tillkommen huvudsakligen för officerarnas skull, och fördel vara beredd åt de sistnämnda i så måtto, att de för sina ämbetsfel i alla instanser undsluppe att svara inför krigsdomstol. Skulle manskapet möjligen också finna sig självt hava medelbarligen fått en fördel därigenom, att det åtminstone i andra instansen bleve befriat från krigsdomstolsdom, inträffade förmodligen en tredje olägenhet, nämligen att de begagnade sig av den förmenta förmånen på det sätt, att så beskaffad klagan över krigsrätts utslag, med vilken icke ansetts löna mödan att framkomma inför domstol med Krigshovrättens nuvarande sammansättning av ett övervägande antal militärer, skulle utan betänkande dragas inför Svea Hovrätt såsom krigshovrätt».*’’ Krigshovrätten avvisade tankegången att militär sakkunskap endast borde knytas till militärprocessens bevismoment. Den militära sakkunskapen vore i själva verket en huvudbeståndsdel i själva domsförfarandet; militär fackkännedom gick inte att jämföra med den sakkunskap en domare vid allmän domstol kunde inhämta för vinnande av klarhet i ett mål; av den militäre domaren krävdes nämligen utom direkt insikt i vad till krigstjänsten hörde, objektiverbart i reglementen, författningar och föreskrifter, även inlevelse i och erfarenhet av militära tjänsteförhållanden för att rätt uppskatta den ordning, subordination och allmänna militäranda, som måste rättas efter varje tillfälles beskaffenhet, men som trots allt utgjorde villkor och förutsättning för disciplinens upprätthållande. Bedömningen av en militär handlings straffbarhet måste därför bero på både fastställbara brottsrekvisit och krigsdomarens eget omdöme. Domen uttryckte därmed den rätta uppfattningen om den militära tjänsteplikten och objektiverade disciplinens innehåll. Domen bidrog således därigenom till att skapa och upprätthålla disciplin.*^ Kungl. Maj:ts förslag till ny organisation av överdomstolen kunde emellertid medföra kollision mellan militärer och jurister om krigslydnadens krav och innehåll, hette det vidare. En med bestraffningsmakt utrustad befälhavares prestige skulle enligt Krigshovrättens mening skadas allvar- " A.k. s. 9 ff. *2 Ibid. '■* A.k. s. 14 ff. Under departementets remissbehandling kommenterades av okänd hand i remissens marginal vid detta ställe: »Soldaterna få möjligen det intrycket att de erhölle bättre skydd emot militärt maktmissbruk. Detta är just meningen», och »laglydnad=krigstukt». " A.k. s. 24 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=