306 underbefäls och manskaps fel och brott i tjänst emellertid lagfördes vid krigsrätt med svag representation för lagfarenheten, »skulle förslaget, om det bleve bifallet, hava den påföljd att officerare bereddes större utsikt att varda rättvist dömda än underbefäl och manskap». Någon uttalad missnöjesförklaring med krigsrätternas sammansättning gjorde visserligen inte Munthe, men en sådan fanns otvivelaktigt indirekt förutsatt i hans protokollsyttrande: »Ett lagförslag, som i sig innesluter ett så vådligt frö till missnöje hos de djupa lederna i samhället, torde icke i oförändrat skick vinna godkännande.»^ Krigshovrättens över 30 sidor långa remissvar kan bäst karakteriseras som ett försök att vederlägga samtliga von Steyerns argument för en omorganisation av överdomstolen. Domstolen gjorde en lång rättshistorisk exposé för att framställa reformen som ett brott mot både månghundraårig tradition och erfarenhet® och övergick därefter till att formulera grundläggande principer för ett speciellt, självständigt militärt rättegångsväsen med klargörande av de punkter, på vilka detta måste skilja sig från allmänt rättegångsväsen. Krigsdomstolarna borde enligt Krigshovrätten inte inrättas med allmänna domstolar som förebild utan endast organiseras på grundval av vad internationell erfarenhet visat vara nödvändigt för disciplinens skapande och upprätthållande i såväl krig som fred.^ Den militära rättskipningen skulle ju i första hand vidmakthålla disciplinen;^® i det avseendet fanns ingen skillnad mellan de lägre krigsrätterna och den högre krigsöverdomstolen.^^ Med »krigsdomstol» avsåg Krigshovrätten definitionsmässigt nämligen inte i första hand en domstol, som inrättats för att döma över militära fel och förbrytelser, utan härledde krigsdomstolsbegreppet ur domstolens sammansättning med militär majoritet, oavsett hur proportionen mellan civilt och militärt element sedan än bestämdes.^- Regeringens förslag till ny överdomstolsorganisation skapade emellertid en inkongruens mellan instanserna, eftersom den högre domstolen med detta krigsdomstolsbegrepp inte längre gick att beteckna som militärt forum; detta gav anstöt åt inommilitären rådande uppfattning. Krigshovrätten ventilerade samma invändning som uttryckts av hovrättsrådet Munthe. Manskap och underofficerare måste ställa sig oförstående till en ordning, som för tjänstefel lät lagfora officerare vid en domstol, där det militära domarelementet inte besatt majoritetsvotum, men tvinga dem själva in under militär majoritetsdom för samma brott. I allmänhet hyste militärer, oberoende av medvetandet om den militära strafflagens ’ Ibid. 8 KHRt KM29.12.1881 s. 3 ff, KJD 29.12.1882, RA. 8 A.k. s. 9. A. k. s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=