304 utveckling som med säkerhet skulle sakna all betydelse för frågan om Krigshovrättens bestånd somsjälvständig institution.- Frågan för Krigshovrättens vidkommande gällde därför endast, om en särskild överrätt var nödvändig för behandling av militära brottmål eller omdessa mål kunde överlämnas till de civila överdomstolarna. Hela frågan reducerades enligt von Steyern i själva verket till att endast gälla det milltära domarelementets ställning inomöverrätten. Om det militära inflytandet måste behållas orubbat, skulle den militära överdomstolens hela sammansättning och karaktär skilja sig så avsevärt från de allmänna domstolarnas att varje anslutning till de senare måste anses om inte otänkbar så i varje fall föga ändamålsenlig. von Steyern var inte beredd att invändnlngsfritt acceptera de traditionella argumenten för en särskild, militärdominerad jurisdiktion i andra instans i fredstid. Han anknöt direkt till det Richertska argument som drygt tjugo år tidigare anförts under Svea hovrätts remissbehandling av 1857 års krigshovrättsförslag: Fackkunskapens betydelse i den militära brottmålsbehandlingen skulle inte undervärderas men borde i första hand göras gällande i bevisning och inte i domsåtgärd; militärmålen krävde inte behandling vid särskilda domstolar i högre grad än andra specialmål. När ett militärt brottmål upptogs till behandling i Krigshovrätten, var själva sakförhållandet vanligen utrett vid den lägre krigsrätten antingen denna dömt, som fallet var då manskap och underofficerare stod tilltalade, eller endast rannsakat på sätt som gällde vid förbrytelser av officerare. Krigshovrättens uppgift inskränktes enligt von Steyern därför till att antingen pröva den av krigsrätt redan fullbordade domsåtgärden eller döma på grundval av krigsrättens undersökning. I båda fallen tillmätte von Steyern lagkunskap och domarvana större vikt än militär fackinsikt. Enda undantaget från denna regel utgjorde tillämpningen av vissa arbiträra straffstadganden i SLK:s 144 § om vårdslöshet, försummelse och oförstånd vid fullgörande av krigsmans tjänsteplikter. I alla övriga fall ansåg von Steyern de under Krigshovrättens prövning fallande brotten lika noggrant innehållsbestämda somde i allmän strafflag beskrivna förbrytelserna. von Steyern drog därav den viktiga slutsatsen, att »om lagkunskap således för själva domsåtgärden måste vara av vida större betydelse än den militära fackinsikten, bör en organisation av överrätten, enligt vilken de lagfarna domarna bleve flera än de militära, medföra större trygghet för en rättvis dom, än då det militära elementet innehar övervikten. Härav följer dock ej, att detta element bör från domstolen alldeles uteslutas». Ledamöternas antal kunde lämpligen bestämmas som två militära mot tre civila. Men utan de båda militärernas närvaro borde domstolen dock ej få 2 StPJD 11.11.1881, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=