300 1877 framlade Kungl. Maj:t ett nytt försvarsförslag som var konstruerat för att direkt utnyttja den latenta sprickan inom lantmannapartiet. För varje tioprocentig avskrivning av skattebördan skulle övningstiden ökas med en månad. I detta för partiet bekymmersamma läge kunde emellertid en grupp inom partiet direkt jaga upp folkstämningen med en välavvägd propaganda: folket skulle upplysas om vad de värnpliktiga kom att möta under militarismens förnedrande ok. Krigslagarna drogs härigenom oemotståndligt in mot debattens fokus. Värnpliktsförespråkarnas ställning försämrades ytterligare genom några illa formulerade uttalanden i riksdagen från militärt håll, då frågan gällde vatten- och brödstraffets utmönstring ur krigslagarna. Från och med 1877 års riksdag erkändes förmodligen allmänt krigslagsproblemet som ett klart hinder för värnpliktsövningens utsträckning. Under andra hälften av 1877 aktualiserades även konungens prerogativ att ensam stifta krigslag som argument mot värnpliktsplanerna. Till 1878 års riksdag tvingades lantmännen precisera sin försvarspolitiska ståndpunkt i ett konkret försvarspolitiskt programför att förekomma ytterligare ett regeringsutspel. Liksom tidigare stod partiets sammanhållning i partitaktikens fokus och detta styrde även försvarsanbudets utform¬ ning. I anbudet ingick även ett förslag till krigslagsreform: krigslagarna borde omarbetas så att straffen mildrades, strafflatituderna minskades, lika brott bestraffades lika för alla militära grader samt ett »otvivelaktigt» skydd bereddes underordnad mot förmans trakasseri eller vid anförande av kla¬ gan däröver; den senare punkten var förslagets viktigaste. Genom en motion, som egentligen inte tillhörde anbudet, krävdes dessutom upphävande av konungens krigslagstiftningsprerogatlv. I krigslagsmotionen kunde hela lantmannakadern med sins emellan motstridande motiv helt och fullt instämma. För partiets uppriktiga värnpliktsvänner var tillfredsställande militära rättsförhållanden fundamentala för att minska allmänhetens motstånd mot värnplikten. För partiets »nihilister» var motionen ett medel i motståndet mot varje tänkbart försvarsförslag som stred mot deras ekonomiska intressen, ty motionens yrkanden var inte välsedda bland kamrarnas militärer; men med tanke på att motionen ingick som en del i ett försvarsanbud, vilket måste accepteras till alla delar, skulle militärt motstånd mot krigslagskraven genast ha omöjliggjort hela försvarsuppgörelsen. Genom sin konstruktion var därför försvarsanbudet dömt på förhand. Därigenomkom såväl försvarsfrågan i allmänhet som de två lagfrågorna i synnerhet att falla på kamrarnas inbördes oenighet. 1878 blev det år då den militära rättssäkerheten blev direkt kammarskiljande, ty debatterna hade avslöjat att lagfrågorna endast delvis varit försvars- och intressepolitiskt betingade. Denna splittring skulle bestå långt in på 1900-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=