299 De militära rättsproblemen upphörde ingalunda att sysselsätta den politiska opinionen trots de reformer som kodifierats i 1868 års krigslagar. Särskilt från lantmannahåll insågs tidigt de möjligheter niilitärrätten gav för helt andra politiska syften. Lantmännens uppgörelse med det militära rättegångsväsendet dikterades främst av strävan att begränsa statsutgifterna och endast i ringa mån av principiell motvilja mot krigsdomstolar. Redan från början av tvåkammarriksdagens arbete styrdes argumenten av försvarspolitisk taktik. För den del av lantmannapartiet, som strävade efter status quo i försvars- och skattefrågorna, fanns det alla skäl att behålla de delar av försvarsverket orubbade, vilka påtagligt hindrade en omläggning av försvarsorganisationen från indelningsverk till värnpliktshär. Den avgörande skiljelinjen i synen på militärdomstolar och militär straffrätt drogs inte mellan kamrarna utan inomlantmannapartiet och betingades direkt av intressegrupperingen i försvarsfrågan. 1875 framlades ett förslag till ettårig värnplikt, men förslaget föll på ett kompakt lantmannamotstånd. 1875 års debatt var intressant ur den synpunkten att den klart demonstrerade bondeklassens ovilja att påtaga sig ett göromål som ansågs socialt deklasserande. Somvärnpliktsfientligt argument spelade den militära rätten en underordnad roll; fortfarande 1875 hade lantmannapartiets huvuddel inte klart insett det försvarspolitiska värdet av att kunna vädja till allmänhetens militärskräck genom att framställa militärstraffrätten som ett militarismens särskilda skötebarn. Omkastningen kom dock snabbt efter 1875. Handelstidningens chefredaktör S. A. Hedlund dirigerade från sin redaktionsstol en kampanj mot militära missförhållanden. Han förmådde utnyttja några rättsaffärer på ett sätt som delvis vände opinionen till krigslagarnas nackdel; han varnade särskilt för faran att värnpliktiga som en följd av befälstrakasserler kunde förgå sig mot förmän och därigenom ådraga sig svåra straff. Avgörande betydelse fick en händelse i Västernorrlands län, då 450 beväringar insattes i arrest på vatten och bröd för ett rymningsbrott, vars brottsliga karaktär Hedlund satte ifråga. Affären fick till omedelbart resultat att lantmannaopinionen både i och utanför riksdagen uppmärksammades på krigslagarnas avigsidor. De första reformidéerna ventilerades kort därefter. Under 1876 framkom allt klarare att regeringen med Oscar II:s stöd avsåg förverkliga ett försvarsprogram, som till slutmål hade beväringsövningens successiva höjande till drygt tio månader. Som vapen mot de kungliga planerna visade sig det militära rättssäkerhetsargumentet utmärkt; en dansk militär rättsaffär gav omedelbart åskådningsmaterial till frågan om vad som kunde hända en värnpliktig i Sverige. Reformplanerna hade inför 1877 års riksdag avancerat så långt, att pressen mer allmänt diskuterade lämpliga förändringar i krigslagarna för att förhindra förmän att trakassera underlydande samt skydda de senates rättsliga ställning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=