297 stadgande om rekonventionsrätt för överordnad mot underordnads obefogade klagan inskrevs i lagen fängelse som straff för förman, vilken hindrade underordnad att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. Den principiellt intressantaste förändringen hade von Steyern latit göra beträffande lagens stadgande om disciplinrätt. Disciplinstraffens arter och verkställighetsformer reglerades i strafflagen med klar deklaration i statsrådsprotokollet att hithörande frågor borde tillhöra den samfällda lagstiftningsmakten. I ett nytillkommet kapitel (SLK 11) bestämdes gränserna för befälhavares disciplinmakt, vad som skulle räknas till disciplinmål, förhållandet mellan domstols och befälhavares straffmyndighet, ordningen för disciplinär straffverkställighet samt klagan över beslut om disciplinstraff.^^ Disciplinstadgan reglerade däremot förhållandet mellan över- och underordnad, de olika gradernas inbördes disciplinförhållanden, rättigheten att tillsäga arrest samt vissa disciplinära straffverkställighetsföreskrifter, som inte överförts till strafflagen. Det behöver inte råda någon tvekan om att Posse och von Steyern tvärt emot Olivecronas klara rekommendation hade utsuddat disciplinrättens gränser och gjort en långtgående inskränkning i det kungliga prerogativet. I statsrådsprotokollet framställdes f.ö. gränsen mellan strafflag och disciplinstadga som ohållbar, vilket borde föranleda till en omedelbar lagstiftningsåtgärd utan hänsyn till det vilande grundlagsbeslutet. Rent politiskt var lagstiftningsbeslutet en skicklig manöver. Kritik mot användningen av prerogativet kunde lätt mötas med påståendet att regeringen valt en handlingsväg som resulterat i omedelbar mildring av de militära straffen, givit bättre rättssäkerhetsskydd för underlydande och medfört en långtgående upplösning av disciplinprerogativet, som med visshet varit omöjlig att nå med hjälp av den samfällda lagstiftningsmakten. Inte särskilt förvånande blev presskommentarerna i samband med offentliggörandet av den nya krigslagstiftningen därför påfallande matta.För de hårdaste omdömena stod inte oväntat Handelstidningen, vars kritiska kommentarer, författade av S. A. Hedlunds brorson Henrik Hedlund, i första hand träffade regeringens beslut att behålla den stränga arresten som disciplinstraff och den ojämlikhet i straffsättning, som fortfarande ansågs råda mellan befäl och manskap. Hedlund var obenägen att diskutera användningen av lagstiftningsprerogativet men ville inte klandra regeringens handlingssätt, som avlägsnat mycket trassel och bringat krigslagen i överensstämmelse med allmänna meningen i landet på ett sätt som skulle ha varit omöjligt med den samfällda lagstiftningsmaktens hjälp under lång tid. 5» Ibid. 5^ AB 9.11, 10.11, 11.11.1881. DN 1.11, 3.11.1881. NDA 2.11.1881. Stockholms Dagblad 2.11.1881. Östgöta Correspondentcn 15.11.1881.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=