292 mening något som väsentligen skilde disciplinstraff från egentligt kriminellt straff. Olivecrona ville uppdra en gräns mellan verkliga brott, som djupt kränkte andras rättigheter eller upphävde krigsmaktens ofrånkomliga ordning och tukt å ena sidan samt varjehanda mindre förseelser mot god ordning eller ovärdigt förhållande hos militärpersoner å den andra. Därför önskade Olivecrona konsekvent skilja mellan verkligt strafflidande som en försoning för brott av den förstnämnda, svårare arten samt lindrigare korrektiv. De senare ville Olivecrona i huvudsak se som tillrättavisningar »av en så att säga paternell karaktär», vilka skulle verka på den felaktige utan att kasta någon skugga på hans anseende inom eller utom militärståndet»; den första formen av straff hade sin rätta plats i strafflagen och kom alltid att trycka en viss stämpel på dem som undergått sådana straff; de disciplinära påföljderna, somdittills brukats somlindriga korrektiv eller varningsmedel mot ringare förseelser, hade däremot aldrig nedsatt den bestraffades anseende eller samhällsställning i allmänna opinionens ögon. Olivecronas tankegång innebar m.a.o. ett konsekvent fullföljande av de idéer som formulerats av Livljn ett halvsekel tidigare. Omman däremot, som hade föreslagits i det till Högsta domstolen överlämnade lagförslaget, överförde disciplinreglerna från disciplinstadgan till strafflagen, var det enligt Olivecronas mening klart, att dessa regler också skulle förlora hela sin karaktär av paternella korrektiv och anta fullständig innebörd av kriminalstraff, »varav följden måste bliva, att den allmänna opinionen snart kommer att åt arreststraffen tillägga en annan, mera sträng betydelse än tidigare varit händelsen, vilket igen kommer att återverka på dem, som skola undergå de i strafflagen upptagna, så kallade disciplinstraffen».^® Olivecrona vederläde alltså indirekt genom ett renodlat humaniseringsargument Danielsons och Hedins i kammardebatten uttryckta åsikter om disciplinstadgans och militärstrafflagens nära samhörighet och principiella identitet. Det låg implicit i Olivecronas hela resonemang att en önskvärd straffhumanisering skulle gynnas omsamtliga disciplinbestraffningar kunde behållas i disciplinstadgan. Han förutsatte att bemödanden i annat fall snart skulle göras att överflytta allt fler och fler ämnen från disciplinstadgan till strafflagen. »Om resultatet härav blir för det allmänna gagneligt, måste betvivlas.» Det verkligt intressanta momentet i Olivecronas analys bestod däri att han lyckades klargöra oförenligheten mellan den konstitutionella maktförskjutning, som eftersträvades avAndra kammarens majoritet, och de grundläggande förutsättningarna för praktiska och effektiva straffmildringsIbid. 3» Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=