285 med kungen, skulle vid ett samtal med Ifvarsson och Hedlund i samband med försvarspropositionens offentliggörande ha förklarat sig själv helt ovillig att gå med på någon förändring av värnpliktslagen så länge regeringen inte medgivit riksdagen del i krigslagstiftningen; som folkombud sade han sig inte vilja ställa en så stor del av folket, som förutsattes i förslaget, under lagar, vilka stiftades utan folkets hörande och innefattade bestämmelser i klar strid mot folkets uppfattning av rätt och billighet. Enligt denna version skulle således även centern, eller i varje fall en mycket tongivande medlem av detta parti, som därtill tillhörde Oscar II:s intimaste vänner, ha ställt militärlagstiftningsprerogativets likvidering som villkor för värnpliktslagens godkännande! Uppgiften behöver emellertid i ljuset av Andra kammarens inställning i frågan två år tidigare inte anses vara helt gripen ur luften.^' Wieselgren hade därpå sammanträffat med finansminister Hans Forssell och uppriktigt upplyst honomomatt De Geers demissionshot väckt mycket blandade känslor även bland många centermän, vilka ville rösta mot förslaget, så länge prerogativet inte hade ändrats. Forssell hade emellertid förklarat att regeringen skulle komma att föreslå en grundlagsändring. Kungens frånvaro från Stockholm nämns uttryckligen av Wieselgren som ett hinder för förslagets framläggande. Då Wieselgren dock efter kungens återkomst besökte slottet, förhörde sig Oscar II om värnpliktslagens möjligheter i Andra kammaren. Kungen fick till svar att »vi (h. spärrat!) från början rätt allmänt varit eniga om nödvändigheten att avslå densamma, så länge ännu icke 87 § R.f. ’Ja, däri medger jag ni haden rätt’, avbröt mig H.M-t livligt, ’men därför har jag ju kommit med förslag till §:ns ändrande! Nu mån I väl ingenting ha emot att ta den’.»^^ Även av Wieselgrens framställning framgår att beslutet att offra prerogativet fattats av De Geer i kungens frånvaro. Att däremot kungen på sätt Wieselgren framställt gått med på saken utan att visa någon personlig grämelse är kanske mindre troligt. Oscar II var ytterst mån om sin konungsliga värdighet och värderade gärna statsråden efter deras förmåga att upprätthålla kungamaktens auktoritet.^^ Politiska anteckningar från 1880 års riksdag, I v 26 B: I: 1, KB. Ibid. *■* Denna version av händelseförloppet har granskats och godkänts långt senare av Oscar II. Av ett brev från Wieselgren till kungen (8.8.1899, BFA) framgår att Wieselgrens anteckningar byggt på med händelserna samtidigt förda minnesuppteckningar. Wieselgrens framställning tillkom uteslutande för att betjäna den framtida forskningen, vilket gjorde Wieselgren angelägen att hålla framställningen »fri från oriktigheter och missuppfattningar». »För Eders Majestäts stora vänlighet att i detta avseende hjälpa mig [ =att genomläsa framställningen] tackar jag varmt.» Torgny Nevéus har utan att känna till denna bakgrund helt korrekt ansett sig kunna konstatera anteckningarnas mycket kungatrogna inställning (Nevéus 1965 s. 28). Memoarerna var således mer än kungatrogna: De var sanktionerade av Oscar II.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=