283 vidkommande under hösten 1878. Ifvarsson uttalade sig därvid om angelägenheten av att få en motion väckt angående revision av krigslagarna, om en sådan reform inte redan förberetts av regeringen före riksdagssamlingen. Att försöka få motionen remitterad till Lagutskottet höll Ifvarsson dock efter vårens erfarenheter för mindre klokt. Frågan om grundlagsändring rörande krigslagstiftningsrätten kunde däremot saklöst anstå ännu ett eller två år, eftersomnågon förändring i alla fall inte var möjlig på mindre tid än tre år.^ Ifvarssons tankegång delades emellertid inte av S. A. Hedlund. Hedlund ville hellre komma med ändringsförslag i vissa paragrafer i krigslagarna sommåste tvinga motionen till Lagutskottet. Detta hindrade emellertid inte att man lät sig nöja med ett skrivelseförslag i enlighet med föregående års motion; att dröja med en sådan åtgärd vore verkligt betänkligt.- Bland partiets medlemmar rådde en bestämd uppfattning att Ifvarsson borde förnya sin motion och inte låta saken falla.^ Någon krigslagsmotion avlämnades dock inte vid 1879 års riksdag. Lågkonjunkturen i slutet av 1870-talet tvingade riksdagen att allvarligare än på länge rikta uppmärksamheten mot de rent statsfinansiella frågorna. För lantmannapartiet gav 1879 ett dystert riksdagsfacit. Dess ekonomiska besparingspolitik hade misslyckats på vitala punkter och sprickbildningen hade kommit i dagen i större utsträckning än kanske någonsin tidigare. Ifvarssons partisammanhållande förmåga utsattes för hårda prov. Det gällde för honom, som nu framstod som partichefen i särskilt hög grad, att återställa partiets enighet och samla det runt vitala ekonomiska frågor.^ Krigslagsproblematiken var alltför obetydlig för att i detta läge sysselsätta partiet, eftersom inget härordningsförslag var att vänta från regeringen. I den interna politiska korrespondensen mellan lantmännen under sommaren och hösten 1879 togs saken aldrig ens upp till diskussion. Partiet togs emellertid med överraskning i januari 1880. De Geer hade efter försvarsmotionernas fall 1878 utsatts för en kraftig press från Oscar II att framkomma med en partiell försvarsförstärkning. Under hösten 1879 kalkylerade regeringschefen med lantmannapartiets splittring och ville våga försöket att gå kungen till mötes med ett försvarsförslag. Genomtrontalet vid riksdagssamlingen 1880 fick allmänheten den första kännedomen om regeringens avsikter. Propositionen var ytterst försiktigt utformad och föreslog att varje svensk man skulle varavärnpliktig från det år han fyllde 21 till och med det år han fyllde 40. Regeringsförslaget innehöll således ^ C. Ifvarsson t S. A. Hedlund 17.10.1878, GUB. - S. A. Hedlund t C. Ifvarsson 20.10.1878, RA. “ Riksdagsman C. B. Olsson i Maglehult t S. A. Hedlund 9.10.1878, GUB. ’ Thermaenius 1928 s. 318.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=