282 tärrättssystemet, disciplinens grundval, införa rättsliga idéer, sominte överensstämde med gängse militär uppfattning.®* Att lantmannapartiets reformkrav på krigslagstiftningens område därför kraftigt reducerat möjligheterna för partiets försvarsförslag i Första kammaren får tas för givet. I den meningen kunde naturligtvis lantmännens försvarsnihilistiska falang hämta hem en betydande vinst genom de två krigslagsmotionerna. Händelseförloppet under riksdagen 1878 visar ju också att det var gruppen kring Carl Ifvarsson som drev reformkraven särskilt hårt. Under Andra kammarens överläggningar om krigslagsreformerna yrkades inte avslag från en enda ledamot av kammaren. Kammarens enighet användes t.o.m. som argument mot Första kammarens ställningstagande. Centern framstod rent av som den drivande i krigslagsdebatten. Centermännen Rydin och Sjöberg försvarade båda förändringen av den militära lagstiftningsrätten. Berg och Torpadie var huvudmännen bakom de kammarståndpunkter, som väl fick stöd från centerledaren Adlerereutz men blankt avvisades av Första kammarens flertal som en förolämpning mot militärståndet. Med visshet har centerfalangens samstämmighet med lantmännen betingats av rent juridiska överväganden. Rydin, Sjöberg, Berg och Adlerereutz var alla jurister. De såg ohållbarheten i en statsrättslig lära, som utestängde riksdagen från medverkan i stiftandet av lagar, vilkas karaktär av allmänna lagar skulle öka i takt med värnpliktens utsträckning. De kunde samtidigt inte finna något rimligt skäl mot att låta överföra materiella bestämmelser i en allmän lag till en speciallag för att ge den senare en större tydlighet. Centermännens liering med lantmännen under de militärrättsliga frågornas behandling kunde därigenom ske utan politiskt närmande i övrigt. De fyra centerjuristerna kunde rösta mot försvarsutskottets betänkande utan att vara inkonsekventa.** 1878 års politik innebar under alla förhållanden en nyhet: Kammare hade ställts mot kammare vid behandlingen av krigslagsfrågorna. Denna konstellation skulle komma att bestå under ett helt kvartssekel. XV. Krigslagsreform 1. Att byta bort krigslagstiftningsprerogativet mot ökad värnplikt Det är inte känt om lantmannapartiets chefer väntat något nytt försvarsutspel från regeringen De Geer till 1879 års riksdag. Hedlund och Ifvarsson diskuterade i varje fall ingående ett försvarsprogram för lantmannapartiets Ang. motståndarnas argumentering mot utskottsbetänkandet, se Hultqvist 1959 s. 158 ff, 162 ff. »o AK 1878 50: 56 ff, 51: 26 ff, 52: 30 ff, 53: 50. 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=