275 skottsbetänkandet, anslöt sig i kammardebatten till Ehrenheims reservation.®^ Godsägare Mannerskantz och Pehrsson i Svaneryd försvarade däremot utskottet. Mannerskantz kunde inte förstå att de värnpliktiga skulle få inkallas tvångsvis utan att äga visshet om att få god behandling; det var fr.a. visshet om fullt lagligt skydd för alla som inträdde i leden, som måste skaffas. Pehrsson i Svaneryd varnade kammaren för att ivra för utsträckt värnplikt och ett mera betryggande försvar men samtidigt sätta sig emot reformer, »som ingen av talarna kunnat påstå vara absolut skadliga, om de ock möjligen icke äro alldeles nödvändiga». Pehrsson yrkade bifall till betänkandet i förhoppningen att kammaren, som naturligtvis skulle ställa sig negativ till detta förslag, ändå skulle bifalla själva krigslagsmotionen, när denna kom under kammarens behandling, »emedan jag är övertygad, för att icke säga säker på, att det skall dröja länge innan man kan få den majoritet, som härskar i Andra Kammaren, att gå in på en utsträckt värnplikt utan besluta det krigslagarna skola undergå revision». Kammaren var emellertid obeveklig och fällde utskottsbetänkandet.®® Vid föredragningen av utskottsbetänkandet i Andra kammaren två dagar senare hölls ett stringent meningsutbyte om de konstitutionella förutsättningarna för en mellan Kungl. Maj:t och riksdagen delad krigslagstiftningsmakt. Orsaken till debatten var otvivelaktigt medkammarens beslut två dagar tidigare. H. L. Rydin, statsrättsprofessor från Uppsala, instämde i utskottsreservanternas mening. Rydin var angelägen att bevisa för kammaren att någon bräsch inte skjutits i försvarsfrågan genom medkammarens beslut att avvisa Konstitutionsutskottets hemställan; beslutet vore inte av den betydelse man tillmätt det, ty grundlagen saknade nämligen entydig bestämmelse att krigslag måste stiftas av Kungl. Maj:t ensam; 42 § Riksdagsordningen klargjorde endast att krigslag rörande medlemmar utom krigsstaten skulle behandlas av Lagutskottet, medan 87 § Regeringsformen gav Kungl. Maj:t rätt att ensam stifta lag angående rikets hushållning och allmänna inrättningar. Föreställningen att krigslag borde stiftas av konungen ensam härledde Rydin från den tid, då de gamla hov- och gårdsartiklarna uppdrog åt konungen att i egenskap av krigsmaktens högste befälhavare ensam utfärda förordningar som angick krigsdlsciplinen; i egenskap av högste befälhavare hade konungen emellertid inte agerat vid tillkomsten av 1868 års krigslagar, dvs. vad som principiellt fordrades för att beteckna dem som tillkomna i kommandoväg, utan som konung i statsrådet, vartill han alltså inte heller begärt riksdagens samtycke; i den senare egenskapen ägde han att ensam stifta lag endast rörande allmän hushållning och allmänna inrättningar, men dessa ord kunde aldrig tolkas så vidsträckt att Sjöbring och De Maré (FK 1878 30: 36 f), Ehrenheim (30: 41 f). FK 1878 30: 37 ff, 42 f. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=