273 större klarhet och överskådlighet, så att underlydande i lagen beredes ett otvivelaktigt skydd, då de av förmän förolämpas och då de däröver klaga». Utskottet hade genom sitt utlåtande lyckats nyansera och avputsa lantmannamotionens något oslipade krav. Till betänkandets starkaste sidor hörde helt säkert att det kunnat formuleras i full samstämmighet. Mindre än en vecka efter kammarutskottets slutbehandling av krigslagsmotionen avgjorde Konstitutionsutskottet Ifvarssons motion om ändrad krigslagstiftningsrätt. Inget är känt om de överväganden som företagits inom utskottet. Ifvarssons motion tillstyrktes emellertid av utskottet, som lät sitt sekretariat utarbeta ett konkret lagförslag med ändring i regeringsform och riksdagsordning.®^ Konstitutionsutskottet bedömde sig inte kompetent att behandla frågor om den gällande svenska krigslagstiftningen eller om eventuella krigslagstiftningsreformer för tillfället borde verkställas genom Kungl. Maj:t med prerogativ rätt eller göras till föremål för gemensam lagstiftningsåtgärd från bägge statsmakternas sida. Utskottet avgav i stället endast ett rent principyttrande över motionens förslag. Bifall till motionen ansåg utskottet inte innebära en inskränkning i Kungl. Maj:ts lagstiftningsmakt men väl en reducering av regeringsansvaret, som borde tala till reformens fördel i Kungl. Maj:ts ögon. Formen för krigslags stiftande under olika tider hängde enligt utskottets mening mycket nära samman med krigsmaktens sammansättning, rekrytering och disciplin, vilka förändrats kraftigt under de sjuttio år som gått sedan Regeringsformens tillkomst; att konungen i egenskap av högste befälhavare ägde beslutanderätt i allt, som rörde krigsväsendet, ansågs tidigare helt naturligt men motiverades år 1809 dessutom väl av då rådande politiska förhållanden; effektivt befäl och bemästrande av svåra disciplinproblem måste grundas på ett enhetligt, snabbt och kraftigt uppträdande från krigsmaktens ledning; krigslagstiftningen kunde därför inte handhas i de tidsödande och omständiga former, som fordrades vid stiftande av allmän lag; i en armé, där krigslydnaden däremot antogs bero på varje medborgares villighet och skyldighet att deltaga i de uppoffringar, som hängde samman med fosterlandets försvar, måste krigslagarna även ges en helt annan utformning; krigslydnaden behövde därför vila på andra förutsättningar än dem, som krigslagstiftaren utgått från under tidigare förhållanden; för riksdagen var det därför nödvändigt att kunna göra sitt inflytande gällande på annat sätt än att endast framställa önskningar och föreställningar till Kungl. Maj:t. Utskottet ansåg att krigslagstiftningen därför borde ske i samma former som gällde vid stiftande av allmän kriminallag. Utskottet hade f.ö. noterat att regeringen redan själv gjort sig till tolk för denna uppfattning genom AK 1878: Tillf. utsk. (5): 28. KU:s prot. 11.2, 17.4, 18.4.1878, RdB. 18 Nygren 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=