270 lantmännens flertal får tas för givet. Men att motionen primärt varit en integrerande och mycket viktig del i förvecklingarna runt härordningsfrågan framstår mot bakgrund av händelserna under hösten 1877 som lika klart. För dem som likt Key innerst ville verka för värnpliktstankens seger, var säkra militära rättsförhållanden av fundamentalt värde för att minska allmänhetens motstånd mot härordningsförslaget. Genom att övervinna motståndet hos lantmännen skulle Key kunna genomdriva ett härordningsbeslut vid den instundande riksdagen, sommedförde en betydande försvarsförstärkning, tillfredsställde skåningarnas intressen och därmed behöll dem inom partiet samt förekom utspel från regeringen, som i framtiden kunde splittra partiet. Partiets »nihilister» med Ifvarsson i spetsen kunde däremot på goda grunder räkna med att de allvarliga anklagelser, som utslungades i motionen mot den militära rättvisan, skulle kränka militärståndets prestige genom kravet på lika straff för alla grader eller uppfattas som hot mot befälsauktoritet och disciplin genom framställningarna om straffmildringar och åtgärder till underlydandes skydd vid klagomål mot förman. För dem som redan från första stund ville försvarsfrågans fall, och dit hörde Ifvarssons falang i särskilt hög grad, fanns det alla skäl att hålla hårt på krav, somendast med största självövervinnelse skulle kunna godtagas av kamrarnas militärer men som av lantmännen fogats till ett redan svårlöst försvarskomplex,®^ vilket måste accepteras till alla delar av riksdagen.'’^ 5. Varför uppmärksammades det kunniga krigslagstijtningsprerogativet ]ust 1878? Den 22 januari väcktes lantmannapartiets motioner högtidligt i Andra kammaren. Krigslagsmotionen upplästes av Ifvarsson. Ola Andersson i Burlöf yrkade att samtliga motioner skulle remitteras till ett av åtta representanter från varje kammare sammansatt utskott, vilket senare bifölls efter viss debatt.®^ I Första kammaren föranledde medkammarens remissförslag en lång debatt om grundlagens stadgande angående tillsättning av särskilt utskott. Krigslagsmotionen utgjorde otvivelaktigt kammarens huvudproblem. Majoriteten bedömde saken så, att frågor om krigslagstiftningen inte var möjliga att behandla i särskilt utskott. I övrigt godtogs medkammarens framställning. Vid Andra kammarens behandling av Första kammarens protokollsutdragvar Ifvarsson redo att tillmötesgå medkammaren. Han tog för givet att ■'*' Jmf. Hultqvist 1959 s. 51. Thermaenius 1928 s. 311, 451 f. »Alla motionerna sammanbindas med varandra — allt eller intet». E. Key t S. A. Hedlund 18.1.1878, GUB. 53 AK 1878 2:4 ff, 45 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=