243 grymma subordinationslagar och stora vedermödor. Hedlund krävde garantier för att beväringen endast användes till landets försvar, gavs god omvårdnad och gott bemötande; dess moraliska kraft skulle utvecklas och inte undertryckas. »Skall vår ungdom skickas till kasernerna för att, såsom det heter, disciplineras till den blinda lydnaden, då ber jag Gud bevara det fria Sverige från detta försvar.» Hedlund uppställde som villkor för ett ökat värnpliktsåtagande att nya krigslagar skulle utarbetas. Så länge man behöll krigslagar, med vilkas hjälp man kunde straffa en hetlevrad men ädel och om sin heder känslig värnpliktig med upp till åtta års straffarbete för att inte tåligt ha underkastat sig förolämpningar från en kitslig officer, så länge trodde Hedlund även att den varmaste värnpliktsvän måste värja sig för tanken att utsträcka värnplikten; erfarenheterna från Sverige och de övriga nordiska länderna av beväringens behandling var därtill inte uppmuntrande."® Endast en person, skånegodsägaren M. Hallenborg, som själv varit officer, bemötte Hedlund. Hallenborg trodde inte att beväringen behandlades eller straffades brutalt; den villkorslösa lydnaden måste övas redan i fred för att kunna tillämpas i krig. Hallenborg medgav dock att krigslagarna liksom alla andra lagar måste hållas i tidsenligt och med det allmänna rättsmedvetandet överensstämmande skick; de som hade att skriva nya krigslagar fick emellertid inte låta sig leda av de känslor ömsinta föräldrar hyste för sina klemiga pojkars klagomål. Hedlund replikerade Hallenborg genom att förklara sig övertygad att sträng disciplin vore ofrånkomlig i en armé; men disciplin måste även iakttas från förmäns sida mot underlydande; krigslagen ansåg Hedlund inte överensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet, eftersom den tillät bestraffning av subordinationsbrott, som framkallats av kitslig behandling, med ett brottslingens hela framtid ödeläggande straffarbete; däremot bestraffades befälsövergreppet, som framkallat brottet, men endast åtta dagars arrest. Även krigsdomstolarna behövde reformeras, menade Hedlund vidare, ty krigsrättskipningen vilade på grundsatsen att krigsman skulle dömas av likar; men soldaterna dömdes likafullt av befälet även i frågor, där de senare var part. »Jag vill ej tala om dessa majorsförhör av vilka jag själv har en sorglig erfarenhet.» Hänsyftningen gällde naturligtvis tångahedsaffären."- Hedlunds aktualisering av krigslagsproblemet var obestridligen ett udda inslag i 1875 års försvarsdebatt. En undersökning av pressen fram till nästa riksdag ger dock vid handen, att tanken på en militär strafflagsreform hade börjat få spridning. Handelstidningen drev naturligtvis saken med FK 1875 38: 24 ff. FK 1875 40: 13 f. ’2 FK 1875 40: 21 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=