241 sig skydd och tillbörlig behandling från förmäns sida inom ramen för den gällande krigslagstiftningen, hette det. Flera viktiga reformförslag presenterades av tidningen: Straffsatserna borde omarbetas och en egalisering göras mellan graderna ifråga om straffmätning; krigsrättsförhandlingar borde alltid vara offentliga; den anklagade måste ges tillgång till kompetent rättegångsbiträde; rekonventionsrätten skulle slopas och militära straff inte få fullgöras i cellfängelse. Därtill anfördes kravet att de värnpliktiga skulle hemsändas på genaste väg från övningsfältet.®^ Vem som skrivit ledaren är inte känt. Troligen var det den nytillträdde chefredaktören Albert Andersson Edenberg.®^ Under alla förhållanden innebar ledaren ett markant brott med tidningens tidigare tämligen odeciderade inställning till de militärstraffrättsliga frågorna. 4. Kättsaffärernas omedelbara resultat: ett angrepp mot vatten- och brödstraff somdisciplinär påföljd Vatten- och brödstraffet kunde naturligtvis inte undgå att komma upp på arbetsordningen vid 1874 års riksdag. Under direkt hänvisning till de 450 beväringarnas öde krävde lantmannen Ersson i Wik att straffarten skulle avskaffas ur krigslagarna. Ersson fick stöd från sitt partiorgan, som åter spelade på de militära rättslöshetssträngarna.®® Lagutskottet hemställde om avslag på motionen. Första kammaren godkände betänkandet utan ett ords debatt.®^ Sex utskottsreservanter hade emellertid funnit vatten -och brödstraffet oförenligt med planerna på utsträckt värnpliktsövning, och detta argument togs ad notam av Andra kammarens majoritet. Lantmannen A. P. Danielson i Dyestad polemiserade mot olikheten i straff för samma brott mellan befäl och manskap. Västernorrlandsaffären kastade sin skugga över diskussionen. Generalmajor C. Björnstjerna ville emellertid med konkreta exempel visa att det disciplinära vatten- och brödstraffet var en mycket lindrig påföljd jämfört med de affliktionsstraff, som förekom i de kontinentala arméernas krigslagar. En slapp disciplinlagstiftning skulle leda till dålig disciplin, superi och andra laster, menade Björnstjerna. Vatten- och brödstraff som exekverats i kasern ansåg Björnstjerna inte vanhedrande; efter införande av värnplikt fick man inte använda milda och långt utdragna straff, som tog alltför mycket tid från den knappt tillmätta övningen. Björnstjerna stöddes av friherre af Schmidt, som varnade kammaren för följderna av lindrigare militärstraff. Björnstjernas påstående att vatten- ** Svenska Medborgaren 24.12.1873. Thermaenius 1928 s. 364 f. *•'* MAK 1874: 127. Svenska Medborgaren 18.2.1874. LU 1874: 24. FK 1874 2: 347. 1C Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=