238 ningen skyllde hela affären på den onödigt omständiga upplösningsproceduren och krävde att saken skulle tas upp vid kommande riksdag: Den värnpliktiga ungdomen måste få skydd mot både godtyckliga föreskrifter och onaturliga straff, menade tidningen; avstraffandet av de 450 i allmänt fängelse i brist på arrestlokaler vore skadligt för hederskänslan.^" Privat gav Hedlund uttryck åt uppfattningen att affären visat att tiden inte var mogen för en omfattande utsträckning av beväringsövningen. Den gamla beväringsskräcken från lantvärnets tider hade enligt hans mening åter vaknat till liv genom de galna vatten- och brödstraffen.^® Affären fick snart ytterligare en allvarlig biton: Kunde uteblivande från upplösningsplatsen ö.h.t. anses som rymning i krigslagens mening? Frågan ställdes i slutet av november 1873 av riksdagsman C. F. Bergstedt i veckotidningen Samtiden. Rymning innebar enligt Bergstedt, att uteblivandet hade varat längre tid än åtta dagar och att den uteblivne inte återvänt till förbandet. Men något förband fanns inte längre att återvända till, sedan mötet var slutat och utrustningen avlämnad; alltså var rymnlngsparagrafen inte tillämplig och de 450 hade dömts på orätt grund. Bergstedt föreslog att straffbeslutet skulle överklagas för att bringa klarhet i krigslagens innehåll.« Bergstedt gendrevs omedelbart i ett privatbrev av överste M. W. Hamilton. Hedlunds skriverier i Handelstidningen föreföll översten pjunkiga och talet om olämpligheten i att avstraffa de 450 i cellfängelset som barnsligt; fängelseväggarna vore väl inte besmittade, och några kriminalfångar skulle arrestanterna inte komma att möta; den alternativa straffexekutionen —en man i taget i en ensitsig arrest —skulle kräva tre år innan det sista straffet var avtjänat. Straffen var heller inte för lågt tilltagna, menade Hamilton, ty genom massverkan i rymningen snuddade brottet vid myteri. Hamilton deklarerade som sin bestämda åsikt, att beväringen i allmänhet bemöttes mycket humant av sitt befäl; för befälsövertramp blundades aldrig, men »däremot bedyrar jag att förhållandena stundom äro sådana, att vi äro alldeles redlösa, ty många bland beväringsynglingarna äro allt annat än duvolika».^® Samtidigt som Bergstedts artikel gick i tryck, fick Hedlund en privat upplysning av Bergstedt. Bergstedt hade konfererat med flera högre militärer, vilka nästan alla hållit domen för olaglig. Detta gjorde det sannolikt, att den skulle komma att upphävas av Krigshovrätten. Med hänsyn till Samtidens begränsade spridningsområde kunde inte alla 450 nås av uppmaningen att överklaga straffbesluten; därför borde Handelstidningen med « GHT 20.11, 22.11.1873. NDA 19.11.1873. H. Hedlund 1930 s. 37. S. A. Hedlund t H. Forssell 23.11.1873, Ep F 6 b, KB. « Samtiden 1873:48 (29.11.1873). 5» överste M. W. Hamilton t C. F. Bergstedt 4.12.1873, Ep B 4: 8, KB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=