237 brott, vilket noterades med uppskattning av Hedlund, som likväl krävde strängt straff med motiveringen att samma brott, begånget av beväringsmannen mot sin förman, kunde ha medfört flera års straffarbete. När protokollet senare skulle justeras, gav Hedlund beväringsmannen rådet att påyrka målets avgörande inför krigsrätt. Hedlund utvisades emellertid från förhandlingen, beväringen ställdes ensam med den för majorsförhöret ansvarige regementsofficeren, som drev beväringen att nöja sig med en av chefen redan beslutad disciplinbestraffning i formav åtta dagars arrest. Det var formen för ärendets handläggning som slutligen konfunderade Hedlund mest: ombeväringsmannens krav på rättvisa tillfredsställts genom en rättsförhandling av detta slag och i närvaro av en representant för en stor tidning, vad kunde då inte ske, när de militära myndigheterna kunde handla utan kontroll?^® Hedlund skulle snart få anledning att åter ställa sig samma fråga i sammanhang med en tämligen oskyldig men ändå ofta förekommande avstraffning för massrymning, vilken tillgick på följande sätt: Utryckning från beväringsmöten skedde ofta i två etapper. De utryckande fick lämna sin utrustning på övningsplatsen och därefter avmarschera till förbandets upplösningsplats. Marschvägen drogs i många fall genom de utryckandes hemtrakt. Många lämnade därför ledet för att inte behöva gå samma väg tillbaka från upplösningsplatsen. Då de avvikna beväringarna saknades vid den sista uppställningen, blev de efterspanade för undanhållning eller rymning, häktade och ådömda disciplinstraff. Flera sådana massdomar avkunnades under början av 1870-talet. 1871 och 1872 dömdes ett hundratal man i tre rättegångar till mellan fyra och åtta dagars vaktarrest.^*^ Följande år steg antalet dömda drastiskt och straffen skärptes. Vid Västerbottens fältjägarkår dömdes 34 man till disciplinstraff i upp till sju dagars mörk arrest och vid Västernorrlands beväringsbataljon ställdes 450 man under tilltal, dömdes till disciplinstraff men måste av brist på arrester avtjäna straffen, som förvandlats till fem dagars vatten- och brödstraff, i länscellfängelset i Härnösand. Genom det stora antalet bestraffade och formen för straffens exekution var västernorrlandsaffären naturligtvis ett rent särfall, men affären komatt påverka opinionsbildningen markant inför behandlingen av värnpliktsförslaget vid 1875 års riksdag. Västernorrlandsaffären blev känd i mitten av november, dvs. samtidigt med att försvarsförslagets huvudgrunder blev bekanta för lantmännen. Landshövding Curry Treffenberg lät då utrymma cellfängelset i Härnösand för att bestraffa de 450 med vatten- och brödstraffet. Först efter flera dagar stod det klart för allmänheten att straffen utmätts för en ny massUnderlätelse att inställa sig på förbandets upplösningsplats. Handelstid- « GHT 14.9.1872. GHT 11.11.1872. Svenska Medborgaren 15.11.1871, 17.4, 10.7.1872.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=