236 ens redaktion att de blivit åsyna vittnen till ett fall av beväringsmisshandel på Göta artilleriregementes övningsplats Tångahed utanför Göteborg; en officer hade okvädat och misshandlat en artillerist. Tidningen tog i sin första rapport omsaken för givet att övergreppet skulle straffas men ställde samtidigt frågan vad som egentligen utspelades på mer avlägset belägna övningsplatser, när en beväring kunnat örfilas inför allmänheten på Göteborgs övningsplats. Redaktionen uppgav sig i alla fall känna till upprörande fall av övergrepp och drog därför slutsatsen, att en beväring med stark känsla för sin egen heder men med häftigt lynne kunde överila sig och besvara en förolämpning av detta slag med en likartad handling och därigenomkomma i olycka för resten av livet; för både sin egen och sina kamraters skull borde den förfördelade tångahedsbeväringen kräva laga rättelse.^^ Anmälan dröjde. Handelstidningen kunde i stället meddela att regementschefen samlat hela förbandet, frågat beväringarna om det funnits några klagomål mot befälet samt därvid låtit bero, då ingen vågat framträda; ett rykte hade dessutomutspritts på Tångahed, att beväringen skulle ha räckt ut tungan och skrattat åt den utpekade officeren under kanonexercis, vilket varit orsaken till officerens beteende; beväringen hade emellertid, som senare framkom, hotats med upp till 2 1/2 års straffarbete för insubordination, om han anmälde förmannen till åtal. Handelstidningen attackerade regementschefens överslätningsmanöver och brännmärkte hans åtgärd att kräva anmälan inför fronten av ett helt förband. Det väsentliga var ändå inte örfilen som sådan, menade Handelstidningen, utan faran för att en hetsig beväring besvarade trakasseriet på ett sätt som medförde ett allvarligt krigslydnadsbrott; allmänheten hade inte utlämnat sina söner till disciplinlösa officerare, »ty dit hör otvivelaktigt ett sådant fall som det närvarande, att disciplinstadgan och tjänstgöringsreglementet kunna öppet överträdas utan att förseelsen beivras. Disciplin betyder laglydnad och ordning, men ej blott, såsom många tyckes taga saken, den underordnades blinda hörsamhet för den överordnade». En månad senare fick Hedlund helt överraskande uppdraget att författa beväringsmannens anmälan sedan inte mindre än fyra göteborgsjurister undanbett sig att lämna beväringen juridisk hjälp. Krigsrätten sammankallades emellertid aldrig av förbandschefen utan målsägaren och hans vittnen kallades till majorsförhör, vid vilket de militära myndigheterna gjorde stora svårigheter för Hedlund att få närvara. I Hedlunds referat från förhöret framträdde den närvarande auditören mer som beväringsmannens motpart än neutral åhörare. Den tilltalade officeren erkände tveklöst sitt « GHT 2.7.1872. Jmf. H. Hedlund 1930 s. 35 f. GHT 16.7.1872.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=