231 önskligt hade dock varit att man lämnat ett rent och öppet svar, att man i stället sagt: denna värnpliktslag vilja vi avslå, ty det är den som skulle komma att mest trycka oss».“^ Någon uttalad rädsla för det militära rättegångsväsendet ventilerades dock inte. Varken i utskott eller kammardebatter förefaller, med ett undantag till vilket vi senare kommer att återvända, något försök ha gjorts att ställa de värnpliktiga utanför krigslagarna.-- Den ettåriga värnplikten var därför kort och gott en politisk omöjlighet till den grad, att en riksdagsman helt lugnt kunde konstatera, att den årslånga övningen »troligen icke väckt så stor bestörtning bland folket, därför att ingen skulle vara så lättrogen inbilla sig det skulle vara en möjlighet att ett sådant förslag skulle hava den minsta utsikt för att bliva lag».-^ Bortsett från den för lantmännen helt avgörande invändningen att värnpliktsövningen tog arbetskraft från lantbruket mitt under skördetiden, hämmades värnpliktsidén mycket kraftigt av den deklassering, som utmärkte soldatyrket fortfarande under 1800-talets senare del. Redan ordet soldat var negativt värdeladdat.^^ Soldattjänsten betraktades som ett pariasgöromål, som anstod drängar och fattiga men inte bondsöner eller mera bemedlades barn. Rejält folk skulle helt enkelt vägra gå som viljelösa verktyg under aristokraters befäl för att skyldra gevär och delta i granna parader. Till sådant, hette det, fick man allt nöja sig med den sämre befolknlngen.--'* Oscar II var uppenbarligen fullkomligt medveten om lantmännens sociala ambitioner men insåg inte att samma värderingar i inte oväsentlig grad även hystes inom högre sociala grupper, I en regeringspromemoria utmålade han hemmansägaren som landets drygaste och ofördragsammaste aristokrat, vilken i motsats till ståndspersonen tvekade ställa sina söner i samma led som torpare och statdrängar. Emil Key hade redan på ett tidigt AK 1871 Urt s. 148. Uttalandet får ännu större pregnans när det blir klart att Forssbeck tillhörde de jordägare, som skulle förlora kraftigt på en skatteomfördelning. Jmf. även riksdagsman G. Kolmodin t A. Bergström 20.11.1874, F 861 ba, UUB. ^ SäU:s prot. 1871 Urt passim. SäU:s prot. 5.3, 20.4.1875, RA. AK 1871 Urt s. 24— 175. AK 1875 49: 12—53: 16. AK 1875 51:29; 52:38. Riksdagsman J. Andersson i Frenninge t C. Ifvarsson 5.12.1873; riksdagsman Ola Andersson i Nordanå (Burlöf) t dens. 10.12.1873; riksdagsman Ivar Månsson i Trää t prosten H. O. Schönbeck 6.2.1875; riksdagsman Per Nilsson i Kulhult t rusthållaren Ola Svensson 18.2.1875, samtliga i Svensk Bondepolitik s. 314 f, 325 f. C. Ifvarsson t hemmet 6.2.1875, RA. Per Nilssons i Espö dagbok 12.4, 20.4.1875, LUB. Riksdagsman J. Johanssons i Noraskog dagboksanteckningar 28.1.1875. C. Ifvarsson t hemmet 22.11.1865, Svensk Bondepolitik s. 42. S. A. Hedlund t G. Wennerberg 7.1.1871, G 324 d, UUB. ^ Hultqvist 1955 s. 22, 189. T. Wijkander t A. Wijkander 21.2.1875, GLA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=