222 krigslag, »ty huru skulle befälet annars kunna styra den»? Med enbart den allmänna lagens sanktionsmedel bleve det inte lätt att mobilisera beväringstrupperna. Törnfelt yrkade bifall till det föreliggande förslaget. Krig fordrade enligt hans mening den strängaste disciplin, och en sådan disciplin vore endast möjlig om både befäl och allt manskap lydde under samma krigslagar.^^ Ifvarsson återkom nu i debatten med ett direkt krav på mildring av krigslagarna. Enligt hans mening var det bättre med en mild men allvarligt tillämpad lag än en alltför sträng, som endast kunde användas med modifikation; enbart under en sådan förutsättning kunde man undvara en särskild krigslag för beväringen. Ett likartat argument anfördes av Pehrsson i Svaneryd, som angrep Törnfelts yttrande om behovet av stränga krigslagar. Pehrsson ville göra skillnad mellan krigslagarnas användning i fred och krig; i fred nådde befälet sina utbildningsmål redan genom att behandla manskapet humant. Detta gjorde det överflödigt att ställa hela nationen under krigslagarna i fred.^*^ Krigsminister Abelin uppfattade tanken att straffa samma brott efter olika lagar beroende på brottslingens militära ställning som inkonsekvent. Sven Nilsson återkom med ytterligare ett inlägg, i vilket han avfärdade de framställda anmärkningarna mot krigslagsparagrafen som obefogade: Krigslagarna vore alldeles nödvändiga för att upprätthålla disciplinen. I denna mening instämde även Per Nilsson i Espö. Ordning och disciplin var enligt Espös mening de viktigaste villkoren för ett gott försvar; vad som var av vikt för försvaret måste gälla även under övningen. Inte heller norrlänningen Engman, som biträtt österslöf i utskottet, var beredd att reducera krigslagens användning. Militärstraffrätten kunde visserligen tyckas sträng, menade Engman, men beväringen behövde inte särskilt undervisas om de militära rättsreglerna genom särskilt utdelade exemplar av krigslagarna, vilket hade föreslagits under debatten.^^ Uttalandena i den korta diskussionen bör naturligtvis inte pressas alltför hårt. Debattörerna kan dock, grovt taget, indelas i två grupper. Ifvarsson. Rundbäck, Pehrsson i Svaneryd och Månsson i Jämshög ville ställa beväringen under militärstraffrättsliga särregler, medan de övriga inte var villiga att ändra de militärstraffrättsliga förhållandena. Särskilt Törnfelt och de två skåningarna österslöf och Espö var kompromisslösa i sina krav att ställa beväringen under krigslag i samma utsträckning som stammen. Relateras dessa uttalanden till talarnas avskrivningsintressen, framkommer följande resultat. De utrerade avskrivningsmotståndarna Ifvarsson, 35 AK 1871 L: 3 s. 482 ff, 542 f. 3« AK 1871 L: 3 s. 484. 37 AK 1871 L:3 s. 485.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=