221 3. yiilitärrättcmförsvarspolitiska värde börjar framtona 1869 föreslog regeringen i utbyte mot lindringar i rustnings- och roteringsbördorna en ökning av de värnpliktigas övningstid till 60 dagar och förbud mot friköp och lega. Förslaget föll igenom i riksdagen.^® Till 1871 års lagtima riksdag förelåg ett skärpt förslag, övningstiden skulle ökas till 82—90 dagar utan någon ändring i skatteförhållandena.^^ I Andra kammaren utvecklades ett alternativt förslag av kapten Mankell med innebörden att övningen skulle utsträckas till 115 dagar men försvarskostnaderna samtidigt omfördelas och utjämnas mellan samhällsklasserna. I motionen instämde 55 andrakammarledamöter, bl.a. samtliga skånska landsbygdsrepresentanter utomArvid Posse. Key och Ifvarsson hade inte underskrivit motionen. Den radikale östgötakomministern Törnfelt hade inlämnat en egen motion med krav på indelningsverkets ersättande med allmän folkbeväpning.^- I båda regeringspropositionerna till värnpliktslag ställdes de värnpliktiga liksom tidigare under militär strafflag under tjänstgöringstiden. Den kraftiga skärpningen av övningstiden i förening med förbudet mot friköp och lega innebar naturligtvis en motsvarande ökning i krigslagarnas användning i stort och särskilt mot de grupper som tidigare stått helt fria från den militära rättvisan. Några meningsmotsättningar synes detta faktum ändå inte ha förorsakat under försvarsutskottens arbeten.^^ 1871 års försvarsutskottsbetänkande hade skrivits av Sven Nilsson i österslöf och innehöll t.o.m. en mycket positiv deklaration om den militära disciplinens möjligheter att vänja de värnpliktiga vid ordning, respekt för lag och pliktuppfyllelse.®^ Frågan om den militära straffrättens reformering drogs emellertid fram i Andra kammaren av Carl Ifvarsson, som sade sig ha anledning att frukta för en alltför sträng tillämpning av krigslagarna mot beväringarna. Han ville diskutera de straffrättsliga konsekvenserna av beväringens ställande under krigslag. Lantmannen Jöns Rundbäck instämde med Ifvarsson och menade att beväringen måste undervisas om krigslagstiftningens innehåll. Ola Månsson i Jämshög stödde samma tanke. Friherre John Ericson, som själv var indelt militär och samtidigt en av lantmannapartiets främsta, framställde däremot krigslagarna som nödvändiga för både stammens och beväringens disciplin. Han upplyste kammaren om att befälet hade regiementerad skyldighet att undervisa manskapet om krigslagarnas innehåll. Sven Nilsson i österslöf tog för självklart att beväringen måste stå under Hultqvist 1955 s. 211 f. 31 A.a. s. 228. 32 A.a. s. 231 f. MAK 1871 L; 22. 33 SäU:s prot. 17.2, 14.3.1871, RA. 3^ SäU 1871 L: 1 s. 22. Hultqvist 1955 s. 233.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=