220 grunda sitt betänkande på den förhoppningen att lagstiftningen allt framgent skall fortgå i sådan riktning, som gör alla särskilda domstolar överflödiga».'® Lantmannacheferna Key och Ifvarsson kom sålunda genom sin hovsamhet i verkligheten att understödja en politik i överdomstolsfrågan, som närmade sig de ministeriellas. Följande debattinlägg ger en sista fingervisning om hur flytande debatten i själva verket tedde sig under denna riksdag. Godsägare Åstrand förmodade att militära rättsmål skulle handläggas lika skickligt av allmän hovrätt som av Krigshovrätten under förutsättning att den nya hovrättsavdelningen för militärmål sammansattes av tre militära och två civila ledamöter; Åstrand hade däremot inte för avsikt att för tillfället föreslå indragning av Krigshovrätten men yrkade återremiss av utskottsbetänkandet i syfte att få till stånd en underdånig skrivelse med begäran att lediga tjänster i domstolen endast måtte återbesättas på förordnande för att underlätta en framtida avveckling av domstolen. Åstrand fick stöd av Jöns Pehrsson för sitt återremissförslag, medan Jan Andersson i Jönvik, en av Ifvarssons mest förtrogna, erkände sig ha varit inne på samma tanke men nu menade att frågan endast kom i sämre ställning genomen ny tur till utskottet.-® Borgmästare Björck ville däremot avstyra återremiss. Han ansåg utskottet redan ha gjort vad som för närvarande vore möjligt för att ändra överrättsorganisationen; det vore oklokt att driva saken längre.^^ Kammarrättsrådet Kinmanson erkände visserligen att krigsdomstolarna kanske behövde reformeras men ansåg inte de framställda reformförslagen vara särskilt goda; det redan vunna borde inte anses alltför ringa och obetydligt, eftersom Statsutskottet ju genom sitt utlåtande sökt gynna en kommande förändring genomatt hemställa omdomstolsplatsernas vakanssättning i takt med innehavarnas avgång.-® Assessor Axel Bergström, en av lantmannapartiets svåraste vedersakare i riksdagen, försvarade däremot i mycket klara ordalag den militära specialdomstolsinrättningen. Han t.o.m. tvivlade på möjligheten att utreda militära rättsmål effektivare vid någon annan domstol än Krigshovrätten. Hans framställning var kraftigt polemisk, särskilt mot Petersson och Key.-” Kammaren biföll utskottsbetänkandet utan votering. Bakom det skickligt formulerade betänkandet kunde kammarens regeringstrogna minoritet och kammarens försvarspolitiska förhalningstaktiker samlas för en politik som i praktiken räddade Krigshovrätten kvar till 1873, då dess indragning åter blev aktualiserad. -5 AK 1869 1: 460 f. -» AK 1869 1:463 ff., 469. AK 1869 1: 468 f. -s AK 1869 1:459 f. ^ AK 1869 1: 455 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=