218 utsträckning. »Både jag och andra skola gärna lämna våra söner till fosterlandets tjänst, men vi skulle ogärna göra det, om vi genast skulle nödgas se dem ställda under krigslagarna, och detta skulle säkerligen icke stärka fosterlandskärleken.»^® Kammardebatten kretsade i huvudsak kring de två frågorna i vad mån någon statsfinansiell vinst var möjlig genom Krigshovrättens indragning, och i vilken grad krigsrättskipningen var skadligt utformad. Inga finanspolitiska argument var nya. Keybeskrev krigshovrättsanslaget som ett bidrag till byggandet av statsutgifternas tempelbyggnad. Sparsamhet hindrades av en bredbent slentrian, som vägrade avskaffa domstolen; adjungering av militära ledamöter till allmän hovrätt skulle enligt hans åsikt inte medföra större kostnadsökning jämfört med det redan utgående anslaget till Krigshovrätten, eftersom lämpliga officerare fanns att tillgå i alla hovrättsstäder. Med Key instämde östgötagodsägaren J. A. Åstrand, som hade kostnadsberäknat de olika förslagen till överdomstol och funnit adjungeringsalternativet vara det billigaste.-® Diskussionens andra huvudfråga gällde det principiella och praktiska bruket av militära specialdomstolar. De för lagstiftningspolitiken främst ansvariga statsråden. De Geer och K. J. Berg, uppträdde båda i kammaren. Berg framhöll att argumenten mot Krigshovrätten som undantagsdomstol även träffade varje annan krigsrätt; omKrigshovrätten av principiella skäl borde ersättas av allmän hovrätt, varför då inte i konsekvensens namn även begära att krigsrätterna bleve ersatta av allmänna underrätter? De Geer deklarerade åter att militär sakkunskap behövdes i domstolarna vid behandling av militära rättsfrågor.-^ Key uttalade sig för fortsatta anslag till Krigshovrätten men förklarade själva principfrågan kunna summeras i en kort sats: Var militärerna vanliga människor? Svaret blev enligt Keys mening nekande, så länge man behöll undantagsdom.stolar, ty genom dessa ställdes soldaterna över eller vid sidan av övriga medborgare; en sådan anordning låg i kungamaktens intresse. Key fick omedelbart instämmande från Jöns Pehrsson, som inte ansåg behov föreligga av en militär överdomstol annat än i krig; en indelt soldat hölls i tygeln utan en sådan domstol, men det befintliga rättegångsväsendet gjorde honom till ett viljelöst verktyg utan tankeförmåga, vilket stred mot idén omallas likhet inför lagen. Hierta avvisade utskottsbetänkandet. Han förklarade sig värdera medborgarintresset högre än tänkbara statsfinansiella besparingar; Krigshovrättens militära ledamöter hade ofta motsatt sig och nedröstat den civile AK 1869 1: 453 ff, 465. -0 AK 1869 1: 453 ff. -1 AK 1869 1: 458 f, 466 f. AK 1869 1: 454 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=