216 kammaren att fatta beslut. Första kammaren, som alltså redan bifallit utskottets hemställan, hade endast att lägga det nya memorialet ad acta.^^ I Andra kammaren föranledde utskottsskrivelsen naturligtvis ytterligare debatt. De Geer varnade kammaren för att fördröja den välbehövliga krigslagsreformen; en överflyttning av de militära överrättsmålen till allmän hovrätt måste innebära en ändring av allmän lag, vilken var beroende på samfällt beslut av Kungl. Maj:t och båda kamrarna. Varken Högsta domstolen eller Första kammaren kunde förväntas ändra den ståndpunkt de redan intagit i saken, vilket skulle fälla hela frågan. De Geer kunde alltså spela ut krigslagstiftningens trängande behov av humanisering mot kravet på indragning av Krigshovrätten.^- Argumentet att domstolsreformen skulle förhindra prygelstraffets avskaffande ventilerades även av de båda ministeriella juristerna Staaff och Kinmanson samt borgmästare Björck. Den senare ville emellertid få uttalat från kammarens sida att ett av riksdagen framställt önskemål om utredning av Krigshovrättens indragning inte borde hindra regeringen att fortsätta arbetet på en förbättrad militär strafflagstiftning.^^ Key och Ifvarsson uppmanade däremot kammaren att inte vika från sitt tidigare beslut. Ifvarsson ansåg möjligheterna att förändra domstolsorganisationen vara mindre efter de nya krigslagarnas tillkomst. Han förordade därför ett av Ericson framställt förslag om underdåning skrivelse med begäran om reform av Krigshovrätten före krigslagarnas offentliggörande, vilket också blev kammarens beslut. Ifvarsson upprepade på nytt, att det uppskov med krigslagarnas utfärdande, som kunde förorsakas av en sådan utredning, inte var särskilt betänkligt.^^ Hos Ifvarsson mötte alltså under våren 1868 vid två tillfällen inställningen, att de trängande militära straffrättsreformerna kunde stå tillbaka för en så obetydlig statsfinansiell besparing som indragningen av Krigshovrätten. Något kritiskt yttrande från lantmännen mot krigsdomstolssystemet i övrigt förekom inte. Key var ju, som vi sett, beredd att behålla krigsrätterna och uppskjuta hela lagstiftningsreformen tills riksdagen nått uppgörelse i försvarsfrågan. Key var naturligtvis medveten om att en sådan uppgörelse skulle komma att låta vänta på sig. Då de nya krigslagarna utfärdades i juni 1868 och därmed bekräftade Krigshovrättens ställning som militär överrätt, bör de ha passat alla försvarspolitiska förhalningssyften förträffligt. ” SU 1868: 44; FK2: 518. 12 AK 1868 3: 40 ff. 1» AK 1868 3:43 ff. 11 AK 1868 3:46f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=