214 men möttes i medkammaren av ett kompakt motstånd. Petersson försvarade som förste talare sin motion och åberopade både den planerade värnpliktsreformen och den nya riksdagsordningens demokratiska anda som skäl för att hänvisa alla mål till allmän hovrätt oberoende av den tilltalades klasstillhörighet.^ Justitiestatsministern uppträdde själv i kammaren mot motionen. Han erkände att ett försvar byggt på folklig grund krävde en folklig militärlagstiftning och inte undantagslagar gällande för en särskild krigarkast; de nya krigslagarna skulle därför komma att präglas av samma medborgerlighet och humanitet som den några år tidigare antagna allmänna strafflagen; alltför stränga och barbariska straff hade därför uteslutits ur den nya lagstiftningen och ersatts med tidsenligare påföljder. Däremot kunde De Geer inte förstå att Krigshovrätten som institution skulle vara oförenlig med allmän och äkta medborgerlighet; särskilda krigsdomstolar fanns i alla europeiska länder, men de svenska krigsdomstolarna hade i det nya rättegångsförslaget fått en kraftigt begränsad kompetens i jämförelse med internationella motsvarigheter; som domstol i första instans för officerare var Krigshovrätten dock i särskilt behov av sakkunniga militärledamöter; det var därför inkonsekvent att behålla en särskild krigsrätt för de enklaste förstainstansmålen men avskaffa den för de invecklade och svåra. Från ekonomisk synpunkt var krigshovrättsorganisationen billigare än andra alternativa lösningar. De Geer gav utskottsreservanterna en reprimand för deras kritik av krigslagskommittén. Reservanternas skäl för omarbetning av det färdiga rättegångsförslaget var otillräckliga; deras förslag skulle i stället enligt De Geers mening ge en sämre lösning av domstolsfrågan utan nämnvärd besparing.® De Geer stöddes i debatten endast av landshövding S. G. von Troil och hovrättsrådet Lemchen. Troil sade sig tidigare ha gillat indragningen av Krigshovrätten men ändrat mening sedan han fått vetskap om det nya militära lagförslagets domstolsorganisation. Lemchen, som hade deltagit i Göta hovrätts remissarbete i krigshovrättsfrågan år 1857, hade inte godtagit hållfastheten i de argument som då anförts till Krigshovrättens försvar, men ansåg sig inte nu kunna tillstyrka dess indragning. En sådan åtgärd innebar att riksdagen överskred sin konstitutionella rätt, eftersom krigslagstiftningsrätten tillhörde regeringens prerogativ. Lemchen förespråkade därför återremiss till utskottet för att få utrett, om det fanns skäl för en ny skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om Krigshovrättens indragning." Borgmästare Ahlgren från Sundsvall och friherre John Ericson, vilka 5 FK 1868 2: 6 ff; AK 2: 30. « AK 1868 2: 30 ff. ■ AK 1868 2: 41 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=