209 cessen företrädde domaren lagen och åklagaren enbart staten. I det förra fallet kan rättegången beskrivas som en process riktad från staten mot den enskilde, i det andra fallet som en process mellan två jämställda parter inför en neutral domarmakt. Förutsättningen för den ackusatoriska processens meningsfullhet var dock att parts]ämvikten var reell och inte endast formell. Så snart detta inte var fallet måste jämvikten återställas, vilket effektivast skedde genom att den tilltalade fick tillgång till en av allmänna medel avlönad försvarare med tillräcklig lagkunskap och rättegångsvana. Endast härigenom blev det möjligt att, som hävdades av de radikala jurister och politiker, vilka under 1800-talets sista decennium ivrigast kämpade för den offentlige försvararen som en social rättighet, förhindra den oskyldige att straffas och den skyldige att straffas utöver sin skuld. Det var en allmän skyldighet att ge en åtalad möjlighet att invända inte endast mot enskildheter i ett åtal utan bestrida åtalet som sådant.-® Det allmänt sett intressanta med den offentlige försvararen är knappast hans processuella roll eller överhuvud taget den tekniskt-juridiska konstruktionen av försvararinstitutet. Det i djupare mening rättshistoriskt intressanta ligger i stället i att försvararen uppfattades som en medborgerlig rättighet för alla, vilket i sin tur var en konsekvens av den allmänna idén om lika politiska och sociala rättigheter för alla. I så måtto utgjorde den rättssäkerhetsaspekt, som låg i institutet offentligt försvar, endast en del i den stora utjämningen av rättigheter mellan samhällsklasserna, som slutligen främst manifesterades i den allmänna och lika rösträtten för alla. För den radikala ståndpunkten fanns det helt enkelt ingen skillnad mellan att kunna hävda sina rättigheter i en politisk beslutsprocess i allmänhet och en brottmålsprocess inför domstol. 4. Det internationella militärrättsperspektivet 4.1. Den internationella militärrättsdoktrinen Det är givetvis så att de sociala faktorer, som drev den allmänna rättsutvecklingen i denna riktning, inte i längden kunde undgå att påverka även den militära straff- och processrätten. Varken den begynnande normpluralismen eller den nya doktrinen om åtalads rättigheter och ställning inför domaren var i grunden förenlig med militära rättegångsformer i allmänhet och disciplinsystemet i synnerhet. Förr eller senare måste en större militär rättssäkerhetskris bli oundviklig genom den sociala utvecklingens inneboende krafter. Men, som vi kommer att se av denna framställning, rättssäkerhetskrisen blir allmän först när den sociala omvandlingen nått en viss utvecklingsgrad. *0 Modéer 1977. 1-1 Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=