208 liberalerna av helt motstridande skäl var obenägna att aktualisera frågan. Vi kommer i den följande framställningen att visa hur detta förlopp gestaltades i konkret krigslagstiftningspolitik. 3. Den allmämia rättsutvecklingens karakteristiska drag— betoningen av den enskilde individens fri- och rättigheter Den svenska rättsutvecklingen under 1800-talets tre sista decennier utmärktes av en successivt ökande betoning av den individuella frihetens betydelse och avståndstagande från traditionella, från ståndssamhället nedärvda normer och rättsåskådningar. Mellan 1870 och 1900 började den gamla enhetliga rättskulturen definitivt sönderbrytas. Denna utveckling avspeglades särskilt tydligt inomfamiljerättens och arbetsrättens fält. I det förra fallet blev resultatet en sekularisering och moralisk pluralisering av dittills okänt slag: 1873 medgavs främmande trosbekännare generell rätt att ingå fakultativt civiläktenskap; mellan 1880 och 1898 bröts i realiteten sammankopplingen mellan äktenskapskontrahenternas begående av sakramenten i statskyrklig ordning och formen för äktenskaps ingående; 1908 blev det fakultativa civiläktenskapet en allas möjlighet. I det andra fallet innebar rättsutvecklingen en acceptering av facklig verksamhet som legal arbetsrättslig form, avskaffande av arbetstvånget och en minimal rättslig normering och kontroll av arbetsmiljöns yttre faromoment; kort uttryckt höjdes arbetaren mellan 1858 och 1898 från agbart tjänstehjon med minimala rättigheter till en åtminstone principiellt fri arbetsmarknadspart, vars arbetsvillkor och lön avgjordes genom fackliga förhandlingar.^® Bland de liberaler, som vid sekelskiftet tog plats i Andra kammaren fanns även en radikal grupp, vars tros- och livsåskådningsideal präglats av 1880-talets kulturradikala väckelse; bland dessa var vice häradshövdingen Karl Staaff. Radikalerna betonade särskilt den enskilda tros- och yttrandefrihetens helgd gentemot alla statliga intrång men även betydelsen av att reformera rättegångssystemet på ett sätt som tillvaratog den enskildes möjligheter att hävda sina intressen inför rätta oavsett samhällsställning och förmögenhet. Som ett led i denna reformingick bl.a. att för brott åtalade personer alltid skulle få tillgång till sakkunnig försvarare; den senare skulle därtill avlönas med allmänna medel. Den offentlige försvararens första framträdande på den rättshistoriska scenen strax före sekelskiftet var en konsekvens av ett processuellt systembyte, som i sin tur förutsatte en socioekonomisk utjämning av mer allmän karaktär. I den inkvisitoriska processen förenades statens intresse hos åklagaren, undersökningsdomaren och domstolen. I den ackusatoriska proInger s. 164—249, 316 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=