207 förslag, som stadgade en utbildningstid av 10 1/2 månader för infanteriet, 12 månader för specialvapnen och flottan och hela 17 månader för kavalleriet. Alla kategorierna skulle dessutom repetitionsövas sammanlagt 80 dagar. Förslaget saknade kompensation i form av skatteomfördelningar och tidsplan för jordbördornas minskning.^® Dess öde var naturligtvis redan därigenom beseglat i samma stund det framställdes.^^ För de indelningstyngda stod det i varje fall klart, att de avskrivningsovilliga nått huvudmålet att förhindra en omfördelning av försvarskostnaderna och avskräcka från varje befästande av värnpliktsinstitutionen, vilket naturligtvis blivit särskilt angeläget för anhängarna av det befintliga systemet efter 1872 års beslut om förbud mot friköp och lejning. Striden om värnplikten blev fr.o.m. 1875 i första hand ett spel mellan de olika lantmannaintressena. Som cn bricka i detta komplicerade partispel indrogs efter hand även militärstraffrätten. Alla partigrupperingar kunde nämligen använda militärstraffrätten på ett sätt, som passade vars och ens övergripande försvarspolitiska mål. Krigslagarna blev i helt motstridande syften framställda i positiv dager av så politiskt skilda grupper som förstakammarblocket, de ministeriella, skåningarna (fram till 1876/77) och de nyliberala. De två första manade genom att vägra förändringar i den bestående lagstiftningen framböndernas latenta värnpliktsskräck och kunde därigenom hindra alla planer på ändringar i den bestående ordningen. Nyliberalerna var genom sin principiellt positiva hållning till värnpliktsförsvaret obenägna att uppehålla sig vid militärstraffrättens från opinionssynpunkt betänkliga sidor. Samma skäl föresvävade även skåningarna i deras motstånd mot lantmannapartiets värnpliktsfiender. De lantmän, som ogillade försvarsreformerna, hade däremot alla skäl att svartmåla de gällande krigslagarna för att bryta den skånska och nyliberala värnpliktsviljan eller kräva en demokratisering av krigslagstiftningen, som visserligen harmonierade väl med nyliberala tänkesätt men utmanade Första kammarens och de ministeriellas intressen. Riksdagspartiernas och riksdagsfraktionernas grundläggande värderingar i fråga om statsförvaltningskostnader, ämbetsmannainflytande och försvarsfinansiering hindrade praktiskt taget varje möjlighet att nå enighet kring de militära rättsfrågorna. Positiva till reform av domstolsväsendet var lantmannapartiet och de nyliberala, medan Första kammaren och de ministeriella sökte hindra en sådan förändring. Positiva till militärstraffrättsliga reformer var lantmannapartiets huvudgrupp, medan riksdagens ideologiska huvudmotståndare. Första kammaren, de ministeriella och nyHultqvist 1959 s. 38 ff. C. Ifvarsson t hemmet 6.2.1875, RA. 18 Nilssons i Espö dagbok 15.5.1875, LUB.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=