205 dikterades av principskäl som fästs i ett formellt partiprogram, men deras politiska mål — att frigöra försvarsmedel för näringslivets utveckling — gjorde dem obenägna för ökad försvarsbevillning men positiva till värnplikt, som kunde reducera merparten av försvarets lönekostnader. Avskrivningsintressenter var i första hand Andra kammarens lantmän, vilkas flertal innehade skattejord utan frälserätt. Genom jordbeskattningens olika verkan i skilda delar av landet var lantmännen dock djupt splittrade inför hur jordskatterna borde omfördelas. Partiets skånerepresentanter bekämpade varje ensidig eftergift för grundskattekraven utan en samtidig och likvärdig lindring av indelningsbördan. En ensidig grundskattereduktion skulle naturligtvis ytterligare förvärra indelningsverkets tryck, eftersomkompensationen för de bortfallna grundskattemedlen måste läggas ovanpå indelningsbördan i formav höjda inkomst- och konsumtionsskatter. De lantmän, som hade avsevärt tyngre grundskatter än indelningsbörda, kunde samtidigt förväntas förhålla sig tämligen kallsinniga till indelningsbördans försvinnande efter att själva ha blivit kvitt sina egna grundskatter. Ett ekvivalent resonemang kunde även föras av grundskatteintressenterna. En ensidig eftergift för de indelningstyngda skulle tvinga grundskattedragarna att finansiera de bortfallna rust- och rothållsbördorna och göra de rust- och rothållsbefriade ljumma för grundskattekraven. Därtill kom som en särskild, komplicerande faktor att vissa delar av lantmannakadern representerade valkretsar med ingen eller ringa jordskattebörda. Dessa valkretsars kommittenter skulle förlora på både indelningsverkets och grundskatternas likvidering. Lantmannapartiet utmärktes därför av en heterogenitet i försvarsfrågan, som hotade partiets sammanhållning. Mot rust- och rothållsföreträdarna från Skåne, ledda av Sven Nilsson i österslöf och Per Nilsson i Espö, stod de norrländska och mellansvenska grundskatteintressenterna, medan östgötar, halländare och vissa östsmåländska grupper skulle förlora på varje reform, som ändrade den bestående ordningen. Partiets sammanhållning tvingade därför de tre främsta »lantmannacheferna» Arvid Posse, Emil Key och Carl Ifvarsson, vilka alla tre företrädde lågt jordskattebelastade eller frälsebetonade valkretsar, att med olika taktiska manövrer ömsomeftersträva, ömsom förhala försvarsfrågans lösning. Ifvarsson framträdde öppet som försvarsnihilist. Posse förespråkade offentligt värnpliktsreform och skatteomfördelningar på ett sätt som delvis var ägnat att dupera de reformvänliga partikollegorna om hans verkliga avsikter. Key, som tillhörde de övertygade värnpliktsvännerna, tvingades förhala hela frågekomplexets lösning och därmed kompromissa med sin egen övertygelse.^* De nyliberalas misstro mot lantmannaledarens verkliga avsikter hotade samverkan mellan nyliberalerna och lantmännen efter den nyliberala partisprängningen 1871. Den främste nyliberale försvarsexperten, kapten Julius Mankell förklarade sig misstänka
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=