202 Det enskilda initiativets möjligheter att skapa nationellt välbefinnande utan inblandning av en hämmande byråkrati utgjorde de nyliberalas politiska grunddogm. Nyliberalerna försökte därför frigöra statsmedel för näringslivets fria utveckling. Den indelta och värvade armén skulle ersättas av värnpliktig trupp och försvarskostnaderna minskas genom en rationell och genomtänkt planering av försvaret. Härigenommenade man sig få ett betryggande försvar utan att behöva tära alltför hårt på landets ekonomiska resurser. I denna försvarsplanering måste självfallet även lekmannaexperter med ekonomisk och statsvetenskaplig skolning medverka. Den slutna militärbyråkratln uppfattades genomgående av nyliberalerna som ett allvarligt hinder för en rationell försvarspolitik. I partiprogrammet inskrevs i konsekvens därmed målsättningen att bryta Kungl. Maj:ts envälde över den ekonomiska lagstiftningen och få denna delad mellan regering och riksdag. Konungens krigslagstiftningsprerogativ, som ju var en del av den ekonomiska lagstiftningsrätten, skulle sålunda avskaffas. Nyliberalerna var generellt motståndare till hela det fenomen som sammanfattades i begreppet administrativ domsrätt. Rättskipningen borde skiljas från förvaltningen och helt överflyttas till allmänna domstolar. Domarna skulle härigenom bli oberoende av statsmakten i sin ämbetsutövning; i rättegångar mellan enskilda och staten fordrade rättssäkerheten att staten inte gavs möjlighet att döma i egen sak genom en av regeringen helt beroende domare. Den kritik mot de administrativa domstolarnas brister, som markerades genom denna programpunkt, träffade direkt även krigsdomstolarna. Dessa föreslogs bli upphävda i fredstid; krigsrättskipborde i stället överlämnas åt allmänna domstolar som förstärkts ningen med militära ledamöter. Den krigsprocessuella reform som eftersträvades av nyliberalerna, hängde således helt samman med deras socioekonomiska huvudmål men innebar samtidigt ett fullföljande av det militära domstolsprogram som omhuldats inom främst det gamla borgarståndet.® Det nyliberala partiet sprängdes redan 1871. Partiet kunde inte hålla samman kring en gemensam försvarspolitik. Partiideologen Hedin drogs till intelligensen, medan partiets huvudmassa, däribland Mankell, sögs upp av lantmannapartiet.® Lantmannapartiet tillfördes därigenom nya krafter och nya försvarspolitiska vapen i kampen mot försvarsanslagen och, i den vidare förlängningen, mot det befintliga militära rättegångsväsendet. Två av landets främsta opinionsbildare. Dagens Nyheter och Göteborgs HanHultqvist 1954 passim, särsk. s. 7 ff. Hedin 1S6S s. 15—22, 53 ff, 65 ff. Hultgren passim. Program för det nyliberala partiet, 1867. Jmf. även en serie försvarspolitiska artiklar i det nyliberala huvudorganet AB 23, 28, 29.1, 23, 29.3, 1, 27.4, 6.5, 8.7, 27.11.1867. Ang. partiprogrammets upphovsmän, se A. Hedin t F. T. Borg 7.1.1868, LUB. Ang. Hedins senare försvarspolitiska ståndpunkt, se Hedin 188C. *• Thermaenius 1928 s. 243 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=