201 i Andra kammaren den opposition mot regering och ämbetsmannamakt som tidigare varit en viktig del av det gamla bondeståndets politik. Lantmannapolitiken präglades av begreppen rättvisa och sparsamhet. Beskattningsbördan skulle fördelas jämnare och rättvisare mellan samhällets alla medlemmar och största sparsamhet iakttagas med statsmedlen. Statsutgifternas fortgående ökning i kombination med den ministeriella frihandelspolitiken, som reducerade statsverkets tullinkomster, uppfattades som ett hot mot den skattedragande lantmannaklassen. Lantmannapolitiken präglades därför av en allmän antibyråkratism, av en bestämd vilja att kringskära ämbetsmannainflytandet i kamrarna, minska ämbetsverkens lönestater, rational!- sera förvaltningsapparaten och dra in alla tjänster inom förvaltningen, som lantmännen ansåg överflödiga. I en ämbetsman såg de ofta endast en överbetald byråkrat. Lantmannapartiets sparsamhetspolitik karakteriserades emellertid inte endast av stark misstro mot den militära byråkratin utan tog sig även uttryck i stor ovilja mot varje ökning av försvarsutgifterna. Partiets program uttalade sig visserligen positivt men oklart och svävande om nödvändigheten av ett tidsenligt och huvudsakligen på värnplikt byggt försvar; inget skulle få offras på parad- och militärlyx men heller ingenting underlåtas för »ett kraftigt och segrande värn av vår självständighet». Några större försvarspolitiska åtaganden rymdes i praktiken inte inom denna programförklaring. Den enda punkt, kring vilken lantmännen skulle komma att stå någorlunda eniga, var nämligen strävan efter minsta möjliga militära anslag.^ Kritiskt mot den ministeriella politiken var även det nyliberala partiet, som framträdde samtidigt med lantmannapartiet. Det nyliberala partiprogrammet hade i första hand präglats av redaktör Adolf Hedin och kapten Julius Mankell som motvikt mot den ministeriella »gammalliberallsmen», vilken var beredd att göra politiskt halt i och med den vunna representationsförändringen. De nyliberala strävade däremot efter fortsatta reformer, främst en maktförskjutning till Andra kammarens fördel på regerings- och förstakammarintressenas bekostnad. Partiprogrammet avvisade därför tanken på fortsatt statsrättslig balans mellan två självständiga och likställda statsmakter; statsmakt och folkmakt var i stället identiska; makten måste ligga hos folkrepresentationen med regeringen underordnad folkrepresentationen som ett verkställande organ; riksdagen skulle därefter kunna kontrollera hela den byråkratiska apparaten, vars maktställning hittills berott på, som Hedin uttryckte sig, »att den nuvarande regeringen själv både är och betraktar sig som kött av dess kött och ben av dess ben, såsom byråkratins spets och blomma». ^ Key, Minnen II s. 144 ff., 206 ff., 217. Hultqvist 1954 och Thermaenius 1928 passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=