200 Men redan vid 1870-talets början var denna gruppering delvis bruten och ersatt av nya konstellationer, vilkas struktur förefaller ha skiftat efter innehållet i ministärernas härordningspropositioner. Under 1870-talets lopp framväxte även en grupp som sympatiserade med Andra kammarens lantmannamajoritet och därför komatt kallas lantmannapartiets »filial». Genom tullstriderna under 1880-talet raserades dessa försvarspolitiskt betingade partibildningar ytterligare en gång. Från och med 1880-talets slut fanns i kammaren en högkonservativ, starkt byråkratisk grupp med protektionistiska sympatier, vidare en moderat grupp, »centern», rekryterad bland storgodsägare, grosshandlare och ett antal gammalliberala högre ämbetsmän, samt slutligen »filialen», dvs. med lantmannapartiet sympatiserande godsägare och affärsmän, vilka härstammade från bondeklassen men avancerat socialt.* I Andra kammaren företräddes regeringsintressena av det ministeriella partiet eller det Murénska partiet efter en av sina grundläggare, senare känt somintelligensen och centern. Partiets uttalade regeringsvänlighet och sammankoppling med regeringskretsarna gav på motståndarsidan upphov till öknamnet »det ministeriella ja-partiet».'* Partiet var frihandelsvänligt och utgjorde en disparat fusion av frälse och ofrälse, ämbetsmän, borgare och bönder. Dess huvudmål var ursprungligen att stödja regeringen De Geer som genomdrivit representationsreformen och därigenom givit politiskt inflytande åt de tidigare orepresenterade grupper från byråkrati och näringsliv, som sökte sig till partiet. De ministeriella betraktade sig som liberala, dvs. med tidens språkbruk liktydigt med trogna mot den nya författningen.® För att stävja inflytandet från de ministeriella slöt sig Andra kammarens majoritet redan 1867 samman till lantmannapartiet under ledning av den skånske godsägaren greve Arvid Posse, som tillhörde De Geers motståndare. Partiet hade ursprungligen tillkommit med det begränsade målet att besätta utskottsplatserna med antiministeriellt sinnade ledamöter men fick redan under den första tvåkammarriksdagen ett formellt partiprogram som utarbetats av den småländske godsägaren Emil Key.® Partiet fullföljde * Thermaenius 1928 s. 124 ff, 133 ff. Thermaenius 1935 s. 77 ff. Skåneledamoten Ola Jönsson i Kungshult uttryckte förmodligen kammarmajoritetens ståndpunkt rätt väl i fråga om motståndarnas regeringslojalitet. Det behövdes endast »att De Geer giver — — — tillkänna vad han vill, och strax ropa de uslingarna ja så att det skallar i salen», Ola Jönsson t redaktör F. T. Borg 12.3.1868, Sv. Bondepolitik s. 252. Jmf. även riksdagsman C. Ifvarsson t hemmet 15.3, 2.4.1868, Sv. Bondepolitik s. 253 f. ® Thermaenius 1928 s. 135 ff. Hultqvist 1954 s. 104. Jmf. även riksdagsman E. Keys profetia att »Den gamla ståndsrepresentationens liberala skola bliva det nya statsskickets stationära, AK 1871 Urt s. 173. * Thermaenius 1928 s. 151 ff. Partiprogrammet tryckt hos Thermaenius 1928 s. 446.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=