199 Utvecklingen gick i verkligheten mycket snabbt. I 1890, 1893 och 1896 års andrakammarval hade vänsterrösterna uppgått till 36, 35 och 37®/o av totala antalet avgivna röster, vilket gav cirka 32 “/o av kammarens mandat. 1899 och 1902 års andrakammarval gav vänsterblocket dess genombrott: 1899 uppgick andelen i val avgivna vänsterröster till 42 ®/o och 1902 till 51 °/o. 1903 var vänster-högerblocken i kammaren praktiskt taget jämnstarka sedan vänsterblocket kommit i besittning av minst 48,5 Vo av kammarens platser och i en rad frågor kunde påräkna stöd från enskilda konservativa. För första gången var vänsterblocket därmed kapabelt att diktera Andra kammarens lagstiftningspolitik. Rösträttsreformernas och den politiska demokratiseringens tid var definitivt inne.- Helt naturligt gav kamrarnas politiska struktur upphov till sammanslutningar av partikaraktär redan under den första tvåkammarsessionen, men partibanden var tämligen informella. Vi skall emellertid i den fortsatta framställningen visa hur de militärrättsliga frågorna utvecklades och drevs fram som ett resultat av partispelet. Militärrättsliga reformer eftersträvades nämligen inte primärt i avsikt att ändra det militära rättssystemet utan infogades som led i de olika partiernas allmänna anslags- och militärpolitik. Sammanblandningen mellan militärt lagstiftningsarbete och statsekonomisk realpolitik blev i allmänhet så total, att lagstiftningen i verkligheten framtvingades och drevs av helt andra faktorer än »rent rättsliga». Den militära rättshistorien under 1870- och 1880-talen måste därför inordnas i en vid politisk ram för att ge en rättvisande bild av den rättshistoriska utvecklingens faktiska drivkrafter. Första kammaren framträdde 1867 så homogen att den i vissa avseenden kan betecknas som ett parti. Ändå fanns det i verkligheten redan från denna tidpunkt rudimentära partibildningar, dels en konservativ, dels en ministeriell. Den förra var fientligt inställd till den nya riksdagsordningen och inte minst till den regering under De Geers ledning som genomdrivit reformen. Realpolitiskt innebar partiets program en vakthållning mot vidare statsrättsliga och näringsfrihetsmässiga experiment; statsutgifterna borde ej ökas, penningvärdet hållas stabilt och traditionella näringar som jordbruk, skogsbruk och bergsbruk understödjas; försvarsförstärkningar borde ej ske till priset av höjning av den direkta beskattningen. Den ministeriella gruppen utgjorde, som redan namnet anger, ministärens stöd i kammaren. Den höll vakt om den nya riksdagsordningen och en liberal näringspolitik av storfinansiellt-plutokratiskt slag. - Carlsson 1953 passim; 1966 passim. Hultqvlst 1954 s. 94 ff. m. anf. litt.; 1955 s. 125— 165. Sköld-Halvarson s. 3S9 ff. Beträffande valmanskårcns sammansättning, sc Lewin— jansson—Sörbom passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=