197 och arbetare var uteslutna på grund av censusbestämmelsernas verkan. Under 1890-talet breddades emellertid basen av jordbruksföreträdare på godsägargruppens bekostnad. Kammarens plutokratiska och aristokratiska karaktär underströks ytterligare därigenomatt kammarens huvudgrupper överrepresenterades av sina högre skikt. Fortfarande vid 1870-talets slut var hälften av ledamöterna av adlig börd. Kammarledamöterna kom härigenom att äga samma kulturella, ekonomiska och sociala värderingar och intressen. Mellan kammarens militära och civila representanter förelåg den största åsiktsgemenskap. Även mellan kammarens ämbetsmän och regeringarna fanns de starkaste intresseband. Å ena sidan besattes de ministärer, som arbetade under tvåkammarsystemets första årtionde — De Geers första (1858—70), Adlerereutz’ (1870—74), Carlesons (1874—75) och De Geers andra regering (1875—80) —av förstakammarintressenter. Men å andra sidan stod kammarens ämbetsmän i starkt beroendeförhållande till konung och regering, vilket inte lämnade utrymme för större politisk självständighet; fria ämbetsmannainitiativ motarbetades kraftigt från högre ort, stundom med rena repressalier, då framförda förslag ansågs opassande. Regering och Första kammaren uppfattades därför av sina politiska motståndare med all rätt som ett politiskt block av största homogenitet.^ Det var först under 1890-talet regeringspolitiken inte minst genom Erik Gustaf Boström blev »rikspolitisk», dvs. direkt inriktades på en bredare förankring även inomAndra kammarens majoritetsgrupp, lantmännen. Vid 1800-talets mitt var Sverige ett av Europas mest agrara länder. Räknat i absoluta tal ökade antalet jordbrukare t.o.m något under seklets tre sista decennier; först ett par årtionden in på 1900-talet inträdde den stora regressen. Landsbygdsbefolkningen var därtill socialt segregerad i en välbeställdare bondeklass och en fattig och mer eller mindre proletarlserad torpar- och backstugusittarklass; medan det vid 1700-talets mitt hade gått fyra bönder på varje torpare/backstugusittare, var proportionerna vid följande sekels mitt fyra mot tre och fortfarande omkring 1920 tre mot en. I relativa tal regredierade emellertid antalet i jordbruket yrkesverkmellan 1870 och 1900 från 71,6 ®/o till 57,2 ®/o. Fördelas yrkes- samma utövarna under denna trettioårsperiod på yrkesgrupper visar det sig att antalet jordbruksföretagare och jordbruksblträden endast minskade med 4,7 ®/o * FK:s sammansättning, se Sköld—Halvarson s. 429 ff. Den begränsade möjligheten att fritt framföra kritik eller ställa egna förslag uppfattade dock några framstående militärer som en fara för försvaret: »Här är en förskräcklig missväxt på krigsministerämnen. Det är också lätt förklarat. Våra kungar och prinsar hava bemäktigat sig all militärstyrelse, och i och med detsamma kvävt alla åsikter som varit i strid med deras egna». Kommendör A. Adlersparre t redaktör S. A. Hedlund 19.1.1872, GUB. General T. Wijkander t sonen A. Wijkandcr 11.11.1871, GLA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=