196 Framställningen disponeras i femkapitel. Kapitel XI tecknar en allmän bakgrund, vari främst ingår en konturteckning av de delar av den svenska rättsutvecklingen som är av betydelse för denna framställning, samt försvarspolitikens huvudfrågeställningar under 1800-talets senare del. I följande tre kapitel (XII—XIV), som utgör avsnittets kärna, visas hur rättspolitik och försvarspolitik allt intimare sammankopplades till ett enda »försvarskomplex». Av det avslutande kapitel XV framgår hur försvarskomplexet åter upplöstes i sina egentliga rätts- och försvarspolitiska beståndsdelar genom två lagstiftningsåtgärder, dels avskaffande av konungens prerogativ att stifta krigslag, dels tillkomsten av 1881 års krigslagar. En sammanfattning av huvudavsnittet avslutar detta kapitel. XI. Sociala, försvarspolitiska och rättsliga bakgrundsfaktorer av betydelse för den militära rättssäkerhetsfrågans vidare utveckling 1. Folkrepresentation ochkammarpartier Riksdagsreformen 1866 innebar att Första kammarens ledamöter skulle väljas indirekt av landstingen och de större städernas stadsfullmäktige. Kammaren skulle därtill förnyas årligen med en niondel för att tillgodose kravet på både förändring och kontinuitet i den politiska beslutsprocessen. Kammaren var till hela sin karaktär exklusiv och plutokratisk. Valproceduren följde den kommunala röstskalan, vilket uteslutande tillgodosåg de förmögnares intressen. Några bostadsband för valbarhet existerade ej, men valbarhetskraven var ändå så stränga —för valbarhet fordrades en uppnådd ålder av 35 år samt innehav av fastighet värderad till 80.000 riksdaler eller en årlig skattepliktig inkomst av minst 4.000 riksdaler — att endast omkring 6.100 personer i hela landet uppfyllde valbarhetsvillkoren. Av dessa bodde mer än 70 ®/o i städerna, därav svarade Stockholm och Göteborg för mer än hälften av de valbaras antal. Under hela 1800-talet besatte högre ämbets- och tjänstemän aldrig under 40 ®/o av kammarens platser. Frånvaron av arvode och bostadsband gynnade överhuvud taget ämbetsmännens och städernas, särskilt Stockholms, representation, eftersom privatföretagare av brist på tid gärna överlät riksdagsarbetet till likasinnade ämbetsmän i Stockholm. Dessa ämbetsmän var i övervägande antalet fall statsråd, landshövdingar, chefer för centrala verk, högre domare eller officerare, som efter avsked från militärtjänsten övergått till andra yrken. Något mindre andel utgjordes av godsägare medan omkring en fjärdedel rekryterades från handel, samfärdsel och industri. Företrädare för fria grupper var få medan lägre tjänstemän
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=