193 straffvakt, kasern- och kompaniförbud m.m. Varje förman berättigades dessutom ge underlydande föreställningar och tillrättavisningar. I stora drag innebar detta en kodifikation av Livijns lagtekniska ideal. Den efterföljande kommittén formulerade sig något avvikande. Dess bestämning av förmansbegreppet innebar ett avsteg från den strikt legala förmanskapsteorin. Åt varje krigsman av högre rang än annan gavs rätt att bli villkorslöst åtlydd så snart han utom tjänst meddelade order till främjande av militär ordning och krigsmaktens anseende; oskick och oordningar i privatlivet kunde enligt de kommitterades mening inte undanhållas den militära förmånsrättens korrigerande inverkan. Med hjälp av rättelsestraff och tillrättavisningar uppbyggde kommittén ett korrektiv, somdelvis skulle ha fyllt hedersdomstolens funktion, om förslaget blott givits laga kraft. 1859 utgav Kungl. Maj:t en förordning som närmare reglerade både förmanskapet och de extrajudiciella bestraffningarna. I huvudsak accepterades häri den nyss relaterade förmanskapsteorin. Prygeln hade behållits men instituten ordningsmål och tillrättavisningar lagfästs. Den direkta verkan i straffhumaniserande riktning av den nya lagen blev påtaglig, ty flertalet militära förseelser visade sig möjliga att korrigera med hjälp av de två mildare korrektiven. 1868 fick rättsutvecklingen en naturlig avslutning genom tillkomsten av 1868 års krigslagar, vilka uppdelats i skilda straffrätts- och rättegångsdelar vartill fogats en särskild disciplinstadga. Vad som tidigare med en helhetsbeteckning kallats extrajudiciell bestraffning kallades nu disciplinär bestraffning; däri inbegreps således all militär brottslighet och alla militära påföljder, vilka inte var att anse som kriminella brott och kriminella påföljder. Under förarbetet till dessa krigslagar hade den paternella disciplinläran visat sin stora användbarhet. Det torde knappast vara en överdrift att påstå att hela lagstiftningen mer eller mindre uppbyggts kring denna doktrin somett uttryck för lagstiftarens kriminalpolitiska tro. Lagstiftarens huvudmål var otvivelaktigt att i befälets händer sätta korrektiv av så differentierad art att befälet fick möjlighet att korrigera även de minsta förseelser. Följden blev att de nya krigslagarna kunde utbyta prygelstraffet fullständigt mot olika former av disciplinstraff och tillrättavisningar. Men denna straffhumanisering krävde ett mycket långtgående utnyttjande av den paternella disciplinens möjligheter; för detta fordrades i sin tur lagregler av mycket arbiträr karaktär. De underlydande kunde nu hållas i ett disciplinärt järngrepp utan bruk av särskilt hårda medel. Från rättssäkerhetssynpunkt var detta förenat med stora komplikationer, eftersom denna disciplinära rättskipning var praktiskt taget oåtkomlig för kontroll och insyn. Praxis var därtill ytterst beroende av en Krigshovrätt, vars oväld och domarskicklighet var omstridd. Då avståndet mellan militära och allmänna rättsföreställningar blott blev tillräckligt stort kunde en 13 Nygren
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=