192 förra uppfattade militärstraffrättens normer som delvis helt oberoende av vad som något oprecist kunde kallas nationens rättskultur, medan Livijn förnekade att detta vore möjligt; för Livijn gällde som självklar sats att militärrätten i hela dess omfattning måste harmoniera med samhällets rättsföreställningar, sådana dessa ytterst framträtt i grundlagarna. I motsats till sina antagonister förordade Livijn därför att militärstraffrätten lades under Kungl. Majrts och ständernas gemensamma lagstiftningsmakt, att besvär mot straffbeslut kunde företas i trygga former utan sidoblickar på förmans rekonventionshot samt att effektiv kontroll av den extrajudiciella bestraffningsmakten kom till stånd i samma former som redan skedde med den judiciella. I sistnämnda avseende var Livijn i förutseende minst ett halvt århundrade före sin samtid. Prygelfrågan blev ett återkommande tema på ständernas dagordning, men trots att prygelstraffet mötte ett kompakt motstånd inom de bägge lägre stånden vid åtskilliga tillfällen, föll de avgörande slagen mot straffarten inte direkt i riksdagen utan under det fortsatta krigslagsarbete som föregick 1868 års krigslagar. En särskild svårighet mötte reformförespråkarna då det gällde att finna ersättning för en bortfallen affliktion, vilken var omedelbart verkställbar samt kunde fullbordas på kort tid och med kraftig straffeffekt. Inomden krigslagskommitté, som 1846 efterträdde Förstärkta krigshovrätten och fick del av dennas utredningsmaterial, bl.a. Livijns promemorior och protokollsdiktamina, misstroddes prygelns förmåga att upprätthålla och skapa disciplin; kommitténs argumentering överensstämde i stort sett med Livijns. Kommitténs förslag till krigslag blev emellertid i verkligheten inte lika långtgående som denna grundsyn medgivit utan innebar att affliktionsstraffet endast avskaffades i fred för beväringsmanskapet men behölls för indelt och värvat manskap; i det senare fallet fick exekution dock endast ske sedan den straffskyldige nedflyttats i en manskapets andra klass; därmed var strykklassidén på väg att legaliseras. 1856 tillsattes en ny kommitté, vilken under hänvisning till avsaknaden av särskilda militärarrester inte ansåg sig kunna förorda prygelstraffets ersättande med arrest. Kommitténs betänkande rönte emellertid en viss misstro under Högsta domstolens remissbehandling. Den nytillträdde justltiestatsmlnistern De Geer gav dock utredarna rätt, men hans ställningstagande dikterades enbart av det praktiska skälet att arresterna måste finnas brukbara innan en reformkunde genomföras. 1846 års kommitté avgav ett lagförslag som uppdelade lagstoffet i egentlig strafflag, rättegångslag och stadga med regler om extrajudiciella bestraffningar. I ordningsstadgan preciserades de förbrytelser, som fick beläggas med ordningsstraff. I gruppen av ordningsmål infogades även vissa mindre förseelser och oarter korrigerbara med straff i formav straffexercis.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=