191 efter förebild av Lagkommitténs grundtankar; likt allmän straffrätt skulle militärstraffrätten förebygga brott och återanpassa brottslingen, inte avskräcka och förinta den brottslige. I Livijns tankegång framkomhärigenom ett mycket påtagligt brott med den äldre militärstraffrättsliga traditionen. Livijn blev på detta sätt i stånd att bygga upp en militär straffrätt efter samma systematik som Lagkommittén, vilket bl.a. innebar att han gjorde bestämd skillnad mellan kriminella och polisiära förseelser. Alla straffvärda handlingar, som inte uppfyllde kvalifikationerna som egentliga brott, skulle betraktas som polisiärt bestraffningsbara förseelser. Polisbrotten skulle behandlas med omedelbart verkställbara men milda påföljder; på denna punkt framskymtar arvet från Beccaria och Calonius påtagligt. Genom polisbestraffningen kunde det militära rättsväsendets effektivitet ökas och småförseelserna korrigeras med adekvata medel utan att märka den strafflidande med förbrytarstämpel. Livijn förfinade emellertid doktrinen om den extrajudiciella bestraffningsrätten på ett sätt somblev avgörande för hela den efterföljande rättsutvecklingen. Hans analys av det extrajudiciella bestraffningsbegreppet i vid mening ledde fram till att han ur den extrajudiciella bestraffningsmakten lyckades isolera två skilda straffmakter, en egentlig polis- eller extrajudiciell straffmakt och en disciplinmakt; den senare borde ges även åt lägre befäl och ses som en »paternell» korrektionsrätt av det slag lärare använde mot elever eller husfäder mot familjer och tjänstefolk. På denna punkt framtonade det primära straffpolitiska syftet med Livijns doktrin tydligt. Med hjälp av disciplininstitutet skulle lägre förmän bli i stånd att uppfostra sina underlydande till ett gott uppförande och tillfredsställande disciplin. Grundtanken var således att denna uppfostran skulle bli så effektiv att kroppslig korrektion i formav prygel blev onödig. Livijn förespråkade således en extremt långtgående individualprevention, varigenom förmannen blev i stånd att fostra sina underlydande till lydnad och disciplin. Till skillnad från äldre militärstraffrätt, som ingripit med påföljder först efter brottets begående, skulle disciplinmakten förebygga brott genom att korrigera presumtiv brottslig utveckling redan innan den slutat i fullbordad kriminalitet; först vid avsevärda avvikelser från det givna normsystemet var tidpunkten inne för den militära kriminal- och polisrätten att ingripa på samma villkor som föreskrevs av allmän straffrätt. Frågan kan naturligtvis ställas om inte denna paternella disciplinrätt i praktiken kunde drabbas av samma invändningar som Livijn själv riktat mot autonomiseringen av militärstraffrätten och hedersdomstolsinstitutet; i båda fallen kunde ju rättssystemet antas möjliggöra ingrepp i den enskildes integritet. Denna ståndpunkt är emellertid inte korrekt. Skillnaden mellan autonomiseringsförespråkarna och Livijn var kort sagt den, att de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=