190 inskärpte att underlydande måste skyddas effektivt mot felaktigt bruk av extrajudiciell prygel; prygelstraffet skulle därför omges med bestämt villkor för prygelbarhet; detta rättssäkerhetsvillkor innebar att en straffskyldig ej skulle få underkastas prygelstraff omhan inte redan genom flera resultatlösa korrektioner blivit nedflyttad i en särskild soldaternas andra klass, dvs. en ren strykklass. Detta var ena sidan av den militära rättssäkerhetsproblematik som Förstärkta krigshovrätten fick söka lösa. Den andra gällde legalitetsfrågan, vilken utan domstolens vetskap blivit särskilt aktuell sedan Carl XIVJohan låtit sin förtrogne Tibell igångsätta en krigslagsutredning jämsides med Förstärkta krigshovrättens under mycket sekretessartade former. Tibells krigslagsförslag blev en kompromiss mellan svensk och fransk militärstraffrätt och äger för denna undersökning sitt särskilda intresse av två skäl: dels innehöll projektet tankegångar som innebar ett försiktigt närmande till 1826 års reservanters ståndpunkt i legalitetsfrågan, dels uttalade Tibell nu viss sympati för hedersdomstolsinstitutet. Det finns alla skäl att förmoda att Tibells ståndpunkt även var kungens. Projektet var emellertid alltför otidsenligt för att kunna ligga till grund för en ny militärlagstiftning och lades senast 1834 ad acta. Därmed ankomden militära lagstiftningsfrågan och rättssäkerhetsproblemet helt på Förstärkta krigshovrätten att lösa. Förstärkta krigshovrättens utredningsarbete styrdes mycket kraftigt av dess främste jurist, krigshovrättsrådet Clas Livijn. Livijns primära mål över ensstämde helt med kronprinsens direktiv att begränsa prygelstraffets användning eller helst få straffarten somsådan avskaffad. Prygeln framkallade på sin höjd en blind lydnad byggd på fruktan för kroppslig smärta, vilket gjorde prygeldisciplinen oförenlig med den medborgaranda, på vilken beväringsinrättningen måste vila. Utifrån detta kriminalpolitiska mål formulerade Livijn en militärstraffrättslig reformprincip av stor betydelse för den fortsatta rättsutvecklingen: Militärstraffrättens mål var inte endast att skydda disciplinen, utan vilken inget krigsföretag kunde lyckas, utan även att skydda den enskilde soldatens medborgerliga fri- och rättigheter. Denna grundprincip uppfattade Livijn som oförenlig med den antilegalitet som ventilerats under det tidigare lagstiftningsarbetet. Han avvisade därför varje föreställning om en militärståndets autonoma rättsordning; ty lika litet som prygeln förmått ingjuta annat än blind lydnad hos soldaterna förmådde en beväringslag tillfredsställande uppfylla sitt ändamål, om den sanktionerade rättsföreställningar, som var främmande för folkets levande rättskänsla; en autonom lagstiftning för krigsmakten skulle enligt Livijns mening i själva verket komma att motverka sitt egentliga syfte att skapa krigslydnad och öka den allmänna försvarsviljan. Sin mllltärstraffrättsliga doktrin formulerade Livijn därför konsekvent
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=