189 ker sig intresset givetvis endast till de två senare disciplinerna. I korta drag åsyftade denna reformverksamhet att avskaffa de flesta specialdomstolar, dock ej krigsdomstolarna, samt ersätta det hopplöst föråldrade och ineffektiva straffväsendet med fängelser primärt inriktade på att återanpassa fångarna. 1822 var turen kommen till den militäre lagstiftaren att ansluta till reformarbetet. Den krigslagskommitté som tillsattes detta år under ordförandeskap av Krigskollegiepresidenten G. W. af Tibell erhöll emellertid ett förhållandevis begränsat mandat och genom dess 1826 avgivna betänkande togs knappast något längre steg på vägen mot en reformerad militär straffrätt. Kommitténs rättshistoriska betydelse ligger i stället i att dess minoritet för första gången i ett lagstiftningssammanhang utvecklade tankar direkt stridande mot den rättssäkerhetsmålsättning som fanns formulerad i legalitetsprincipens ideal »utan lag, inget brott och utan brott inget straff». För kommittéminoriteten stod det nämligen klart att disciplinens krav måste tillgodoses på alla sätt, bl.a. genom direkta inskränkningar i krigsmannens medborgerliga rättigheter; allmänna rättssäkerhetskrav kunde helt enkelt inte tillgodoses inom det militära av hänsyn till subordinationen, som alltid måste hållas strängt vid liv. Subordination innebar för denna minoritet inte underkastelse under myndighet som utövades i högste befälhavarens stad och ställe utan under förman med högre rang än den lydande oavsett vad denne förman befallde. Även militärkårens egna värderingar skulle därvid anses normerande. För att ytterligare stärka disciplinen pläderade minoritetsgruppen för inrättande av särskilda hedersdomstolar, varigenomofficerskåren kunde utstöta kamrater, vilka ej uppfyllde kårens normer. I resonemangets förlängning låg den tanken helt uttalad att militärståndets rättigheter och de enskilda krigsmännens rättssäkerhet måste uppoffras för att utgöra ett säkert värn för övriga medborgares frihet. Andras frihet fordrade att krigsmannen ovillkorligt lydde förmans befallning. över kommitténs betänkande avgavs remisser från krigsmaktens två generaladjutanter, av vilka i varje fall den ene förbehållslöst anslöt sig till minoritetsståndpunkten. Den påtagliga oenighet, som präglade utredningsarbetet på en av lagstiftningens fundamentalastepunkter, föranledde Kungl. Maj:t att lämna över hela ärendet för vidare utredning till Krigshovrätten. Lagstiftarnas problem var nu dels att finna ersättning för det militära prygelstraffet, vilket börjat anses alltmer infamöst, dels lösa legalitetsproblemet. 1828 började Krigshovrätten, som förstärkts med särskilda sakkunniga, behandla sitt lagstiftningsärende. Domstolens primära mål blev att reducera användningen av prygel i största möjliga utsträckning och för detta ändamål hade kronprins Oscar låtit författa en promemoria. Kronprinsen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=