184 alla militära fackupplysningar vara möjliga att erhålla från krigsrätterna. Beredande utskott kunde avstyrka förslaget under direkt hänvisning till den juristopinion, som kommit till uttryck under remissbehandlingen. Alla stånden biföll utskottets utlåtande utan debatt.-’^ 3.2. Ett kungligt alternativ till Creutz’ förslag Trots statsmakternas för Krigshovrättens vidkommande positiva beslut 1859 och 1863 var domstolens framtid för den skull ingalunda säkrad. Som ett led i tillkomsten av 1868 års militära rättegångsordning utarbetades inom justitiedepartementet två alternativa förslag till militärt rättegångsväsen. Det första förslaget behöll den traditionella treinstansordningen krigsrätt— krigshovrätt—högsta domstol. Det andra förslaget innebar däremot att Krigshovrätten skulle försvinna; alla militära mål föreslogs i stället komma att anhängiggöras och avgöras i första instans vid krigsrätt. Denna skulle förstärkas med högre officerare och få namn av distriktskrigsrätt, i alla fall då målet angick officer; från dessa krigsrätter skulle appellation ske direkt till Högsta domstolen.^® De två förslagen underkastades granskning av den Rhodinska krigslagskommittén,^® vilken enhälligt förkastade det senare förslaget av två skäl: För det första kunde Krigshovrättens indragning inte visas medföra någon märkbarare statsfinansiell vinst. Den avskaffade domstolen måste nämligen ersättas med två nya myndigheter, dels krigsfiskaler knutna till de olika distriktskrigsrätterna, dels ett nyinrättat generalauditörsämbete, på vilket måste ankomma föredragning av militära revisionsmål, militärjuridiskt utrednings- och remissarbete samt uppsikt över landets krigslagskipning och granskning av renovationer och fångförteckningar. För det andra antog kommittén det vara svårt att tillföra första instansens krigsrätter, även i sina förstärkta distriktsformer, de erfarna domare, som dittills kunnat rekryteras till Krigshovrätten för att handlägga mål mot officerare. Sådana mål ansåg kommittén vara av ganska ömtålig och invecklad beskaffenhet, vilka krävde stor kännedom om militära författningars innehåll, en kunskap som måste paras med »en riktig uppfattning av en sann krigaranda och av militära förhållanden». Det är inte helt ointressant att redan här kunna notera att kommittén även exemplifierade arten av de mål, vilkas föregivna ömtålighet och invecklade natur fordrade särskilt erfarna och fackkunniga domare. Tio av RAP 1862/63, motion 237. Sammans LUoABEU: 13. RAP: 5 s. 559. PrP: 5 s. 381. BrP: 5 s. 393. BoP: 6 s. 255. Förslag till Rättegångslag för Krigsmagten, 1867, passim. ** Thyselius s. 304.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=