183 ofta mål, som »stå i något sammanhang med överträdelser av de särskilda militärplikterna till följd av deras särskilda art och beskaffenhet kräva domare, som icke allenast besitter kännedom om de lagar, som skola tillämpas utan även äga insikter och erfarenhet i själva yrket och förtrogenhet med den samfundsanda, som från krigarståndet anses oskiljaktig. Och dessa senare kvalifikationer kunna skäligen förutsättas endast hos yrkesmannen».^^ Krigshovrättens inställning till samma fråga var tämligen identisk med Skånska hovrättens. Krigshovrätten ansåg det omöjligt att av vanliga domare kräva kännedomomhela mängden av militära specialförordningar och dessutom »göra sig hemmastadda med andan av Krigslagarna, vilka i väsentlig mån skilja sig från den allmänna lagen och dithörande författningar samt gälla för personer, de där befinna sig i en från övriga medborgare skild ställning i samhället och vilkas förhållanden därför ofta måste från en helt egen synpunkt betraktas». Krigshovrätten var mycket väl redo att förstärka sitt eget lagfarna domarelement, men detta förändrade inte i sak de grunder, efter vilka militära brottmål borde bedömas.^^ Högsta domstolen slutligen anslöt sig närmast till Svea hovrätt. Högsta domstolen pekade på den egendomliga processuella inkongruens, som skulle följa genom praktiskt förverkligande av ständerönskemålet; en viss förvåning framskymtade i remissvaret över att ständerna inte begärt förändring även av det militära underinstanssystemet. Högsta domstolen ansåg därför det militära överrättsproblemet endast böra lösas i samband med en genomgripande reformav hela det militära rättegångsväsendet. Någon ekonomisk vinst förmodades inte vara möjlig att göra på militärmålens överflyttning till allmän hovrätt.^^ Efter vad som framkommit genom remissvaren ansåg sig Kungl. Maj:t inte kunna biträda den av ständerna påkallade reformen. Justitiestatsministern Louis De Geer hade därmed frivilligt eller ofrivilligt agerat stick i stäv mot majoriteten i sin gamla hovrätt.^*^ Den kungliga resolutionen räddade tills vidare Krigshovrätten men fick även till följd att ständeropinionen delvis skiftade. Då Stephan Creutz nämligen återkom till riksdagen 1862/63 med sitt gamla krav på den militära överdomstolens avskaffande rönte han inte någon framgång. Motionen var dessutom nu starkt radikaliserad, vilket säkerligen betytt åtskilligt för dess fall; Creutz hade nämligen yrkat att militärer inte ens skulle få adjungeras vid militärmålens handläggning i allmän hovrätt eftersom han ansett Hovrätten över Skåne och Blekinge t KM 11.1.1858, KJD 1.2.1859, RA. KHR t KM 22.9.1857, KJD 1.2.1859, RA. HD:s lagprot. 10.6.1858, RA. StPJD 1.2.1859, RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=